Helvetet är en grå telefon

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

”Du kommer att klara det, du kommer att klara det, du kommer att klara det, du …”

Jag sitter på bussen på väg till Arbetet, det är min första sommar som nykläckt journalist, jag har, Gud vet hur, blivit utpekad som ansvarig för vad som publiceras på nöjessidorna medan Tony K. har ”semester” på Mallorca, och varje dag sliter jag som ett djur för att fylla de fyra sidor han anser är minimum för ”Sveriges bästa nöjessidor”. Och den här uppsättningen har redan pågått så länge att jag vet exakt hur dagen kommer att se ut.

Vi kommer med nöd och näppe att lyckas fylla sidorna, men riktigt säker kan man inte vara förrän vid tre, fyra på eftermiddagen, och i exakt samma ögonblick som några lösa trådar faktiskt trasslat ut sig så kommer det att ringa från Mallis.

Det är semesterfiraren:

”Vad har vi i tidningen i morgon?”

”Det är lite osäkert fortfarande, men antagligen dina grejer A och B, och så C och D och E och F och G.”

”Du skojar?”

”Äh? Nej. Hurså?”

”C kan vi inte ha, det har vi haft, och E är ingen  nyhet, och G ska vi ha på söndag.”

”Jaha, men vad ska vi ha i tidningen i morgon, då?”

”Det vet jag inte, det är du som har ansvaret.”

Klick.

 

Tomhet och förlust, Siemens style

8696472_orig
Fuck you too!

Den som ska berätta om Livet före datorn förväntas sucka nostalgiskt över den elektriska skrivmaskinen med kula, aka. IBM Selectric. När jag kom till Arbetet 1981 så var det dock varken IBM-maskiner, eller ens elektriska apparater över huvud taget, som stod på journalisternas skrivbord, utan vanliga, fula, gula, tröga Addomaskiner. Synnerligen manuella, analoga apparater. Alternativt fanns fula, tröga och grå Facitmaskiner att tillgå. Manuella och analoga, även de.

Om det var A-pressens legendariska snålhet, eller insikten om att obildbara journalister ändå inte kunde skriva med mer än en eller två fingrar, som låg bakom den här utrustningsstrategin har jag ingen aning om, men om det fanns några IBM-monster i byggnaden så var det i så fall hos administrationen.

Hur som helst, den här flashbacken gäller inte skrivmaskinen utan datorns intåg, på Arbetet känt som Ankomsten av Den Dumma Terminalen. Dumheten i det här fallet hade ingenting med programmens kvalitet att göra (eller skribentens), utan betydde bara att ”datorn” på skrivbordet var föga mer än ett tangentbord och en skärm. Själva datorkapaciteten bodde i källaren, och det var dit dina dyrbara ord behövde skickas för att säkras för evigheten. Arbetsminnet i terminalen var flyktigt, för att uttrycka det försiktigt.

Det var vi många som fick erfara.

Känslan du får när du – som vanligt under den tidspress det innebär att arbeta mot en dagstidnings deadline – skrivit färdigt en lång och motsträvig artikel, rättat felstavningarna och försett mästerverket med den rubrik den är värd, sedan tryckt på ”Sänd” och i samma ögonblick insett att hela härligheten nu är på väg ut i evigheten utan att ta omvägen varken om stordatorn eller tidningens tryckpress, den glömmer man aldrig.

Bonusinformation
Om du är på en gång skrivmaskinsfetischist och författarbeundrare så kommer du inte att kunna lämna den här sidan på många timmar.

”Hej, det är verkligheten. Kan du komma ner?”

UMFA53240-012353
Inte så här länge sedan, men nästan; texten beskriver en värld utan persondatorer; känsliga läsare varnas!

”En nybakad journalist från Journalisthögskolan behöver skolas in, i månader ibland, men sätt en nybakad journalist från Skurups folkhögskola på redaktionen, och hen kommer att kunna jobba självständigt från första dagen.”

Jag hade drömt om att bli journalist sedan jag var tonåring, och i valet mellan JH och Skurup spelade det där ryktet in. Jag hade hört det tusen gånger och förmodligen cirkulerar det fortfarande.

Nu var det dags för praktik. Man hade tagit Skurups goda rykte ad notam och satt mig att helt på egen hand redigera materialet från någon av de nordskånska redaktionerna. Och det gick så det visslade. Jag redigerade texter, satte rubriker, valde och beskar bilder för brinnande livet, omfångsberäknade texter, storleksberäknade bilder, formgav och skissade – och var väldigt noga med att skicka ner hela härligheten till sättning och repro med rörposten efter hand, så att det inte skulle stocka sig i produktionsapparaten.

Nattbasen kom väl förbi någon gång, men eftersom jag varken hade smitit eller verkade gråta så  lät man mig vara ifred. Tills det började närma sig deadline; då mullrade det ur underjorden. Ja, eller ur snabbtelefonen då. Det var sätteriet. Kunde Rudvall komma ner och titta på sin sida kanske? Och det kunde han ju.

Och det behövdes. För i min nybörjariver hade jag glömt en liten detalj, att kontrollera hur många tecken som fick plats på en rad ur de manus som sprutade ut ur skrivarna på redaktionen. Jag hade helt enkelt tagit för självklart att det gick 60 tecken på en rad, precis som på de manusblad vi använde på Skurup och som gällde också på nyhetsremsorna från TT, som jag var van vid från redigeringsövningarna med Kjell Nirfalk.

Men de printade manusen från Arbetets skrivare rymde 80 tecken per rad, och en trappa ner stod jag nu inför en misslynt grafiker som hade ungefär en meter satt spalttext över till den sida som jag suttit och slitit med i timmar på redaktionen.

Det blev en formativ övning i improvisation, kan man säga, och min första tryckta sida i tidningen Arbetet blev ovanligt fattig på bilder, och ett par av artiklarna fick vänta tills nästa dag. Men vi fick ihop det!

 

… du tronar på minnen från fornstora dar …

cxskff3crr3nsfs4arcv

Gårdagens promenad längs minnenas korridorer på tidningen Arbetet drog fler läsare än den här bloggen har sett på mången god dag. Vill du läsa mer om en fantastisk tidning – innan det blir mer nyskrivet här – kan jag tipsa om följande guldkorn ur arkiven:

Och så några nedslag på den förra bloggen, ”Skrivkramp”:

 

Arbetets ära och redaktionens nostalgi

1246285349
Må fan ta arbetarrörelsen.

Nyss frågade den förträfflige Halvar på Facebook efter tidstypiska ting på en redaktion på 1970-talet. Jag klev ju inte innanför dörrarna på Arbetet i Malmö förrän 1981, men gissa om den där frågan satte fart på synapserna!

Det allra tydligaste minnet är hur taktilt journalistyrket var på den tiden. Där man i dag har en dator, en mus/ritbräda och en tangentbord är det här bara en början på en sammanställning över alla nödvändiga ting på redaktörens skrivbord eller i alla fall i hens närmaste omgivningar:

Typometern, bildsnurran, rörposten, flaskan med Tip-ex, de tunna, sladdriga manusbladen, faktorn som skäller ur underjorden, rollo-dexen med telefonnumren, hängmapparna med den kommande månadens tips och uppföljningar, telefotomaskinerna inne på foto, rullhyllorna i bildarkivet, den röda fettpennan för att beskära bilder, ”formatet”, dvs. skissbladen från annonsavdelningen med de idiotisk små – eller skrämmande stora – gluggar som skulle förses med redaktionell utfyllnad, morgonmötena, bildkuverten som skulle ha återställts till arkivet för veckor sedan men som samlade damm ute hos de försumliga redaktörerna, telefonerna med petmoj och hopplöst ihoptrasslade sladdar, askkopparna! (det var ju nåt makalöst vad murvlarna rökte!), whiskyflaskorna i nedersta lådan, teleprintern och dess knatter, plinget från TT när det för en gångs skull var allvar, faxen och dess ringlande pappersremsor, den långsamma vibrationen i golv och väggar när pressarna satte igång i källaren, doften från de nytryckta tidningarna när första upplagan kom upp, P3 på radion om kvällarna.

Fuck! Det är ju tusen år sedan, och strax är väl hela prasselmediet bortsopat.

Min egen tidningskarriär sträckte sig alltså från redaktionsarkivet, dit jag anlände 1981, till nöjesredaktionen, som jag lämnade många gånger men allra sista gången 1989. Men jag behöver bara blunda för att gå den linoleumattebeklädda korridoren runt tredje våningen, där redaktionen höll till, titta in till Jan Hjert och gänget på featureredaktionen, Guje Mattisson inne på konsumentredaktionen plus, Torsten på familjesidorna, Lars Ohlander, Göran Skytte med flera på näringslivet, nöjena nere i hörnet mot Barkgatan och så genom lilla sporten och ut i stora nyhetsredaktionens öppna, stormande landskap. Men vad var det som fanns bortom där? Kanske var det bara trapphuset och vägen ner till sätteriet? Upp till annonsavdelningen kan jag knappt minnas att jag någonsin gick.

Fortsatte man sedan ytterligare en bit kom man till det gudsförgätna lunchrummet, med sin livsfarliga kaffemaskin. Fanns det inte en sådan där äcklig automat som man kunde trycka ost- och skinkbullar ur också? Och taket var fullbehängt med gula Bumling-lampor. Ut i korridoren igen och runt nästa hörn så kom man till arkivet på ena sidan och administrationen på andra sidan.

Mina mest formativa år efter barndomen, och det är nog bara några veckor sedan jag var där och klampade i drömmen senast.