God natt!

pict0906

Sara, älskade unge,

jag minns 1 000 nattningar av en liten flicka, som man gärna fick läsa för. Ibland var jag så trött efter dagens mödor att ögonen gick i kors. Men att försöka memorera nästa mening och läsa upp den med slutna ögon var ingen bra idé, det meddelada du varje gång jag försökte.

Efter läsningen vill du bli kliad på ryggen, helst tills du somnade. Ofta slutade det med att jag somnade först, och sedan kom utvacklande ur ditt rum när det lagom var dags att lägga sig.

Det tyckte jag om.

Ett streck i räkningen

biofuel-jet-fuel-1
50 ton flygbränsle …

Sara, älskade unge,

jag minns flygresan till Brasilien (som jag inte ville berätta om innan du skulle resa själv nyss). Vi hade mellanlandat i Frankfurt, väntat timmar i en overkligt lusig kö, boardat planet och lyft, och nu satt vi och såg på de små skärmarna hur planet började rita sitt streck mot Kusten, Atlanten, Sydamerika och dig.

Plötsligt vek det av åt vänster, strecket blev en båge som blev en halvcirkel, och när vi försökte förstå vad som pågick sprakade det till i högtalarsystemet. Det var kaptenen som meddelade att hjulen inte gick att fälla in, att vi behövde återvända för reparation men att man inte kunde vara säker på att hjulställen verkligen var låsta i sitt utfällda läge och att vi därför behövde dumpa allt bränsle innan vi kunde genomföra vad som riskerade att bli en nödlandning.

Det tar en timme att dumpa de 50 ton fotogen som ryms i en nytankad Jumbojet, och man hinner fundera en hel del under tiden.

Nåväl, timmen gick, och när vi väl landade gick allt som det skulle. Vi fick kliva av, reparatörerna gjorde vad de skulle och ett par timmar senare lyfte vi på nytt, och planet började rita sitt streck mot kusten, Atlanten, Sydamerika och dig igen.

Då sprakade det till i högtalarsystemet. Det var kaptenen som meddelade att hjulen inte gick att fälla in, att vi behövde återvända för reparation men att man inte kunde vara säker på att hjulställen verkligen var låsta i sitt utfällda läge och att vi därför behövde dumpa allt bränsle innan vi kunde genomföra vad som riskerade att bli en nödlandning.

Väldigt mycket déja vù där, kan man säga, och under den timme det tar att dumpa 50 ton flygbränsle från en nytankad Jumbojet var det den här gången väldigt tyst ombord.

Nå ja, landningen gick bra, passagerarna förlades på hotell över natten, och nästa dag kunde vi verkligen påbörja den resa mot dig och det äventyr som varar än i dag. Tredje gången gillt.

Good-hair days

PICT0341.jpg

Sara, älskade unge,

jag minns hur jag brukade fixa med ditt hår när vi bodde på Ribersborg. Varje morgon innan vi gick iväg till skolan ordnade jag till en frisyr. Ofta handlade det bara om att sätta upp håret på sidorna med några klämmor, men en hästsvans var också vanligt. Och ett tag skulle du nästan alltid ha råttsvansar eller flätor på sidorna. Och så försökte jag lära mig att göra en inbakad fläta, men det blev jag aldrig bra på.

Upp, upp och iväg

PICT0775.jpg
Jag vet, bilderna hänger inte ihop med texterna, men det här är fint!

Sara, älskade unge,

jag minns hur ivrig du var att börja gå. Din storebror hade snackat i ett år innan han ens försökte resa på sig, men du tacklade uppgiften från precis motsatta hållet. Och innan du kunde gå så kunde du klättra.

Jag minns din kippande förtjusning när du tagit dig högst upp i spindelnätet på lekplatsen i Beijers park. Där dinglade du nu, triumferande, tre meter upp i luften, och rädd var det sista du var!

Maran jagde vi bort tillsammans

PICT0352.jpg

Sara, älskade unge,

jag minns det första året på Bulltofta; du bör alltså ha varit typ två-tre år gammal. Du var ”lugn och fin” för det mesta på dagarna, men på nätterna hade du ofta förfärliga mardrömmar.

Det gick helt enkelt inte att trösta dig om man kom in för sent, och en lång period tog jag
därför in en madrass och sov på golvet bredvid din säng. Om jag stack in en hand mellan spjälorna i sängen, klappade dig lite och talade lugnande när du började bli orolig så blev det oftast inte allvarligare än så den natten.

Din första säng

PICT0978

Sara, älskade unge,

det fanns ingen barnsäng i huset i Amazonas där vi bodde, så vi fick göra en: en av de stora resväskor som vi hade med oss, uppslagen på golvet intill vår säng, som ett skydd mot eventuella krypande djur på golvet, och så i den: Babybjörns ljusblå babylift, som vi hade med oss. Och i den, ett litet lakan och en liten, liten platt kudde.

Där sov du så gott, så gott, tills du vaknade i gryningen, varje dag. Oftast tog jag då upp dig, bytte på dig och tog med dig ner i köket för att göra välling. Den åt du sedan i min famn, där jag satt mig i skuggan bredvid poolen. Och sedan somnade du nästan alltid om igen, utsträckt på rygg i mitt knä och med armarna sträckta rakt ut. Proppmätt. Matt. Fullständigt trygg.

Det smittade av sig på mig också.

”Så stark hon är”

PICT0635.jpg

Sara, älskade unge,

jag minns första gången jag och mamma fick dig i famnen. Du var fem veckor gammal och ett litet svarthårigt knyte med knutna nävar och bestämd mun. Och så var det någonting annat också, osäkert vad, som fick oss att titta på varandra och nästan samtidigt säga ”så stark hon är”.