Det finns faktiskt gränser

march-of-the-penguins

När David började högstadiet var han under en period nära att hamna i dåligt sällskap. De tuffa grabbarna var så oändligt mycket mer lockande än de lekkamrater han haft på låg- och mellanstadiet.

En dag ringde han och sa att han skulle sova över hos en kompis. Han ville inte säga vem det var eller var han bodde, och larmet gick givetvis igång hos mig. Så småningom kröp det också fram vem ”kompisen” var, och jag meddelade då att David skulle komma hem nu.

Ögonaböj.

Svaret blev ett klick. Han hade lagt på luren i örat på mig.

Jag var en snäll och följsam förälder, kanske alltför godtrogen ibland, men det finns gränser. Så jag reste mig, drog på mig jacka och skor och gick för att hämta hem den unge slyngeln.

Vi möttes halvvägs.

”Jag visste att du skulle komma för att hämta mig”, muttrade han när han fick syn på mig. ”Så det var lika bra att gå själv.”

Jag sa inte så mycket, lade bara armen om en mycket missbelåten son. Men inom mig high five-ade jag mig själv. 13 år av tydlighet och närvaro hade inte varit förgäves.

Att sova som ett barn

462583446_6b555e1dca_b

Först kan man inte sova för att man är orolig för att bebisen ska sluta andas. Sedan kan man inte sova för att den skriker. Sedan för att den har mardrömmar, vaknar när solen gör det (utom på vintern då, lustigt nog) … och så småningom för att hen kryper upp i sängen, lyfter ens ögonlock och säger ”inte sova, pappa. Pappa leka.” Eventuellt sjunger den en sång också, eller flera också, för att pigga upp. Och det kan ju behövas, eftersom klockan då gärna är typ fyra på morgonen.

Ja, och sedan går det några år när det uppstår någon slags balans, där barnet sover någorlunda förutsägbart och man själv gett upp de flesta ambitioner om barhopping och romanläsning round the clock.

Men skam den som ger sig, och tonåringen tar igen med råge vad hen har missat genom att vidga både cirklarna och klockslagen för sitt sociala umgänge. Först ska man köra dem både dit och hem, sedan ska man hålla sig vaken tills de kommer hem alldeles av sig själva, sedan vill man gärna kolla att de ÄR hemma, och så småningom inleds den period som allra mest karakteriseras av hur många skor som står i hallen – och av storleksförhållandet mellan det egna barnets skor och nattgästens. Och så, till sist, den som består i att ”barnet” nu väcker dig genom att skramla runt i hallen på väg UT. När hen kommer hem är vi det laget mer en fråga mer om vilken vecka än om hur dags.

Men sen då, sen blir det väl lugnt ändå och du kan gå och lägga dig och stiga upp när du vill?

Ährm: barnbarn, någon?

På gränsen. Intermezzo

ouroboros-1-1

Strax faller ridån efter andra akten, och när det har skett bör ni återuppleva scen I och II och III och IV så många gånger ni orkar, and then some; om och om igen av kärlek och kaos, bekräftelser och besvikelser, under och ultimatum; ett tivoli av motstridiga känslor.

Men först, the point of no return:

”Om du inte tvingar ditt barn till underkastelse under mina regler, så kan det inte bo här hos oss.”

”Va?”

”Du hör mig.”

”Det där är ju inte ens förhandlingsbart, det måste du ju förstå?”

”Det här är mitt hem, se till så att det blir gjort!”

Ditt hem?”

”Mitt hem. Det här är oacceptabelt. Om du inte gör som jag säger kan ditt barn inte bo här hos oss.”

 

Fortsättning följer – i morgon. Har du missat tidigare avsnitt så finns de här:
Akt I, scen I
Akt I, scen II

Akt I, scen III

Akt II, scen I
Akt II, scen II
Akt II, scen III
Akt II, scen IV