Ung man söker …

Erik 7.jpg

Jag har världens kortaste CV. Sedan jag var 23 år gammal har jag bara haft tre arbetsgivare, den ena häftigare än den andra. Och visst går det att beskriva min väg till mina drömjobb inom medierna som en seglats på en räkmacka med extra allt. Å andra sidan: hade du frågat mig när jag misslyckats på antagningen till journalistutbildningen för fjärde året i rad hade jag kanske inte varit lika övertygad.

Jag hade velat bli journalist sedan jag träffade Britt-Marie. Hon var svensklärare, jag hade precis börjat sjuan, och hon såg någonting i mig som ingen annan hade sett; jag kunde skriva, jag kunde underhålla och jag kunde berätta en historia. Det där odlade hon och uppmuntrade, utvecklade och fick mig själv att tro på. Jag skulle bli skribent, det var det jag skulle, och nu gällde det bara att först ta sig igenom högstadiet, vilket gick bra, sedan genom gymnasiet, vilket också gick bra, och så in på närmaste journalistutbildning, vilket gick ungefär lika bra som att springa genom en metertjock betongvägg beväpnad med en ballongvisp.

Trots full satsning, lika full fart och ännu mer övertygelse om att det här kommer att gå vägen big time, så lät betongväggen sig inte imponeras.

Journalisthögskolan var inte till att tänka på, mina betyg räckte inte för såna finesser och för att kunna komma runt den bristen skulle jag behöva jag bli 25 år gammal och ha jobbat i minst fyra år.

Lite beiga utsikter för den som just har slutat gymnasiet och vill bli journalist nu, nu nu!

Att jag var otålig var alltså ett understatement, men lyckan desto större när jag fick syn på journalistlinjen på Skurups folkhögskola. Och jag kände mig ganska tillfreds efter intagningsproverna.

Snytingen blev desto fläskigare när resultatet dök upp någon månad senare och utan att linda in det meddelade att jag inte var antagen. Jag hade placerats som reserv till informationslinjen.

Skojade de?

Nej, de skojade inte, och det gick ungefär lika bra året därpå.

Och därpå.

Och därpå.

 

Eftersom jag är lite dum i huvudet hade jag så långt inte tänkt på att intervjua dem som kommit in tidigare eller dem som deltog i utvärderingen av de sökande. Trots att jag vid det här laget jobbade tillsammans med dem, eftersom jag med lite flyt hade lyckats få jobb på arkivet på slagskeppet Arbetet i Malmö. Det var inte journalistik, och jag var inte ens anställd på journalistavtal utan på Handels betydligt blekare premisser, men min arbetsplats var i alla fall på samma våning som redaktionen och jag fick träffa livs levande murvlar hela dagarna.

Hade jag gjort den här hemläxan hade jag fått veta att det inte spelade någon roll hur bra jag skrev, hur mycket jag visste om tillståndet i världen eller hur gott omdöme jag hade när det gällde att värdera nyheter. Om jag fortsatte att erkänna att mitt drömjobb var att bli utrikeskorrespondent skulle jag kunna skicka mina ansökningar direkt till pappersåtervinningen i stället.

Där skulle de i alla fall bidra till fjärrvärmen.

Sa jag att jag är lite dum i huvudet?

Nåväl, inför utsikten att få nobben för femte året i rad utgöt jag mig inför mina kolleger, insåg att kunskapen fanns i huset och drog sedan den enda möjliga slutsatsen av den information som äntligen uppenbarade sig: mitt drömjobb var att bli redigerare på en lokalredaktion.

I alla fall officiellt.

Den upplysningen hanterade sedan knutarna under nästa antagningstest som en glödgad kniv i ett smörpaket, och när skolan hörde av sig med resultatet så var det för att meddela att jag var antagen och välkommen till uppropet den 24 augusti. Därmed kunde historien ha varit slut och Rudvall varit lycklig.

Om det inte hade varit för Erik Eriksson, redaktionsskreterare på tidningen Arbetet och en man som inte bara hade svinborst i stället för frisyr utan också hade svurit absolut trohet till regler och bestämmelser. Och eftersom jag nyss hade avancerat till fast anställd på redaktionsarkivet fanns det inte på kartan att jag skulle få tjänstledigt för att studera. Inte på ett år. Inte på en evighet.

Och där stod jag alltså, med det antagningsbesked som jag hade drömt om och suktat efter bokstavligen sedan puberteten – och insikten om att jag var tvungen att välja: journalistutbildningen eller den fasta fast tjänsten på en av Sveriges största morgontidningar.

LAS-bestämmelserna var mig mycket bekanta, liksom deras inverkan på mina möjligheter till långsiktig anställning som journalist på en dagstidning i Malmö om ett år.

Jag kunde lika gärna skjuta mig direkt.

Nå, frågar man inte så får man inga svar, och när jag hade slagit min panna blodig mot Erik Erikssons redaktionsdörr kontaktade jag skolan och frågade om jag möjligen, kanske, mot förmodan, eventuellt kunde få skjuta upp min entré där ett år eftersom … ja, den delen av berättelsen har ni ju redan läst.

Och det kunde man, mot förmodan, faktiskt göra, och det skulle inte förvåna mig om seismografen i Uppsala registrerade när den stenen från mitt bröst träffade marken. Och med ett års försening kunde jag sedan äntligen steppa in i den där hett efterlängtade journalistiksalen i Skurup, med tjänstledigt från den fasta tjänsten på Arbetet i bakfickan, och ta det första steget på den karriär som utifrån alltså kan se ut som en ren räkmackeresa.

Fast då har jag inte berättat om chefspsykopaten som stod och väntade på mig i dörren till mitt första journalistjobb … Eller jo, förresten, det har jag ju: ”Helvetet är en grå telefon” och uppföljaren ”The point of no return”.

Utvecklingssamtal à la A-Pressen

maxresdefault
Det gick så där. Bilden från en film på Youtube.

Jag är inte särskilt tuff, men jag bet ihop och lyckades ta mig igenom tre-fyra år på Arbetets nöjesredaktion innan situationen där började gnaga på mig på allvar. Företagsledningen hörde jag inte av, trots att alla rimligen bör ha varit mycket väl medvetna både om vad som pågick på nöjena och hur påläggskalvarna där brukade må.

Men till slut tog jag mod till mig, bad Tony om ett samtal mellan fyra ögon och berättade sedan hur det kändes. Jag gav honom flera exempel och fick väl på det hela taget sagt både vad jag hade på hjärtat och hur jag hoppades att klimatet skulle kunna förbättras.

I efterhand kan jag ju tycka att det var både modigt och korkat av den där unge mannen att hoppas på en förändring, men mamma och pappa hade lärt mig att det mesta brukar gå att lösa bara man pratar om saken.

Och visst, Tony lyssnade uppmärksamt medan jag talade, men när jag var klar tittade han upp, såg mig i ögonen några evighetssekunder och svarade sedan helt kort:

”Är du klar?”

Det tog ytterligare något år innan jag och och min förtrogne på redaktionen hade gjort upp planerna för hur vi skulle kunna ta oss därifrån. Men bort skulle vi. Vi var värda någonting rimligare.

Helvetet är en grå telefon

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

”Du kommer att klara det, du kommer att klara det, du kommer att klara det, du …”

Jag sitter på bussen på väg till Arbetet, det är min första sommar som nykläckt journalist, jag har, Gud vet hur, blivit utpekad som ansvarig för vad som publiceras på nöjessidorna medan Tony K. har ”semester” på Mallorca, och varje dag sliter jag som ett djur för att fylla de fyra sidor han anser är minimum för ”Sveriges bästa nöjessidor”. Och den här uppsättningen har redan pågått så länge att jag vet exakt hur dagen kommer att se ut.

Vi kommer med nöd och näppe att lyckas fylla sidorna, men riktigt säker kan man inte vara förrän vid tre, fyra på eftermiddagen, och i exakt samma ögonblick som några lösa trådar faktiskt trasslat ut sig så kommer det att ringa från Mallis.

Det är semesterfiraren:

”Vad har vi i tidningen i morgon?”

”Det är lite osäkert fortfarande, men antagligen dina grejer A och B, och så C och D och E och F och G.”

”Du skojar?”

”Äh? Nej. Hurså?”

”C kan vi inte ha, det har vi haft, och E är ingen  nyhet, och G ska vi ha på söndag.”

”Jaha, men vad ska vi ha i tidningen i morgon, då?”

”Det vet jag inte, det är du som har ansvaret.”

Klick.

 

… du tronar på minnen från fornstora dar …

cxskff3crr3nsfs4arcv

Gårdagens promenad längs minnenas korridorer på tidningen Arbetet drog fler läsare än den här bloggen har sett på mången god dag. Vill du läsa mer om en fantastisk tidning – innan det blir mer nyskrivet här – kan jag tipsa om följande guldkorn ur arkiven:

Och så några nedslag på den förra bloggen, ”Skrivkramp”:

 

Arbetets ära och redaktionens nostalgi

1246285349
Må fan ta arbetarrörelsen.

Nyss frågade den förträfflige Halvar på Facebook efter tidstypiska ting på en redaktion på 1970-talet. Jag klev ju inte innanför dörrarna på Arbetet i Malmö förrän 1981, men gissa om den där frågan satte fart på synapserna!

Det allra tydligaste minnet är hur taktilt journalistyrket var på den tiden. Där man i dag har en dator, en mus/ritbräda och en tangentbord är det här bara en början på en sammanställning över alla nödvändiga ting på redaktörens skrivbord eller i alla fall i hens närmaste omgivningar:

Typometern, bildsnurran, rörposten, flaskan med Tip-ex, de tunna, sladdriga manusbladen, faktorn som skäller ur underjorden, rollo-dexen med telefonnumren, hängmapparna med den kommande månadens tips och uppföljningar, telefotomaskinerna inne på foto, rullhyllorna i bildarkivet, den röda fettpennan för att beskära bilder, ”formatet”, dvs. skissbladen från annonsavdelningen med de idiotisk små – eller skrämmande stora – gluggar som skulle förses med redaktionell utfyllnad, morgonmötena, bildkuverten som skulle ha återställts till arkivet för veckor sedan men som samlade damm ute hos de försumliga redaktörerna, telefonerna med petmoj och hopplöst ihoptrasslade sladdar, askkopparna! (det var ju nåt makalöst vad murvlarna rökte!), whiskyflaskorna i nedersta lådan, teleprintern och dess knatter, plinget från TT när det för en gångs skull var allvar, faxen och dess ringlande pappersremsor, den långsamma vibrationen i golv och väggar när pressarna satte igång i källaren, doften från de nytryckta tidningarna när första upplagan kom upp, P3 på radion om kvällarna.

Fuck! Det är ju tusen år sedan, och strax är väl hela prasselmediet bortsopat.

Min egen tidningskarriär sträckte sig alltså från redaktionsarkivet, dit jag anlände 1981, till nöjesredaktionen, som jag lämnade många gånger men allra sista gången 1989. Men jag behöver bara blunda för att gå den linoleumattebeklädda korridoren runt tredje våningen, där redaktionen höll till, titta in till Jan Hjert och gänget på featureredaktionen, Guje Mattisson inne på konsumentredaktionen plus, Torsten på familjesidorna, Lars Ohlander, Göran Skytte med flera på näringslivet, nöjena nere i hörnet mot Barkgatan och så genom lilla sporten och ut i stora nyhetsredaktionens öppna, stormande landskap. Men vad var det som fanns bortom där? Kanske var det bara trapphuset och vägen ner till sätteriet? Upp till annonsavdelningen kan jag knappt minnas att jag någonsin gick.

Fortsatte man sedan ytterligare en bit kom man till det gudsförgätna lunchrummet, med sin livsfarliga kaffemaskin. Fanns det inte en sådan där äcklig automat som man kunde trycka ost- och skinkbullar ur också? Och taket var fullbehängt med gula Bumling-lampor. Ut i korridoren igen och runt nästa hörn så kom man till arkivet på ena sidan och administrationen på andra sidan.

Mina mest formativa år efter barndomen, och det är nog bara några veckor sedan jag var där och klampade i drömmen senast.