Vackrare än så här blir det inte

blackbird-1980314_1920.jpg

Jag är inte direkt den som uppskattar att bli väckt mitt  natten. Tvärtom kan jag bli ganska grinig om folk gapar ute på gatan eller festar i allt för nära anslutning till mitt sovrum.

Men det finns undantag. Det finns det sannerligen.

Som när den här snubben vevar igång när natten är som allra mörkast och kallast och både han och jag egentligen borde sova som allra djupast. Men nej, han är ostoppbar, och jag bara njuter.

Det är som kärlek:

Kärlek är när din vakna tid är bättre än dina drömmar.

Tusen tack

_q7a7483

I morgon firar jag och min kvinna ett mäktigt jubileum.

Vi tänker högtidlighålla det med god mat på toppen av Malmös skyline och ett litterärt evenemang vid dess fot; perfekt för två finsmakande bokmalar som trivs allra bäst i en vrå med en bok.

Varje dag förundras jag över hur lätt och självklart livet kan vara när man får dela det med en kvinna som inte bara är smart och snygg och rolig utan också, och kanske framför allt, snäll.

Jag har älskat henne hela mitt liv, men det tog 55 år att hitta henne. Ofta sägs det att man inte ser det som finns för nära, och i mitt fall har jag letat på andra sidan jorden efter den som föddes ett stenkast från min egen farmors födelseby.

Jubileet då? Tusen och en natt. Tusen och en dag.

Tack Eva. Tack.

Dagens citat

”Kärlek kan inte odlas, ges näring och vatten. Därför att den bara är frånvaro av rädsla.”

Marianne Fredriksson i Simon och ekarna

Powernap

love-couple-on-beach-1024x768

Sjutton dagar efter deras första kontakt på nätet, en middagsdejt som framförallt syftade till att kontrollera att de var av ungefär uppgiven ålder, viktklass och kön och helst inte psykopater eller uteliggare, och efter 10 000 allt varmare ord i mejlen, var det dags att träffas på riktigt. Det blev möte med lång kram på Malmö C, arm i arm-promenad och ett trevande samtal på väg till Filmstaden, Monica Z på vita duken, sedan utflykt till havet med högläsning och lite mindre trevande samtal och så, till sist, bubbel- och vinmiddag på restaurang Myteri på Skomakaregatan.

Och där, i höjd med efterrätten, somnade hon sittande i soffan.

En sån situation kan man självklart tackla på lite olika vis. En möjlighet är att avvika, inklusive att betala eller inte betala notan på vägen ut. En annan är att bli sårad, eller förbannad. En tredje är att väcka motparten, och ni kan säkert hitta på ytterligare några dussin mer eller mindre lyckade lösningar. Själv reste han sig, förflyttade sig från stolen till platsen bredvid henne i soffan och satte sig så pass nära att det huvud som redan börjat luta lite riskabelt strax skulle få möjlighet att stödja sig mot hans axel. Och det gjorde det. Under de åtta minuter det tog henne att återvända till ytan igen hann han lära sig hennes doft.

Ingen av dem ville släppa taget sedan, och på morgonen älskade de en gång till i hennes lilla lägenhet innan han fram emot lunchtid samlade ihop sina kringströdda kläder för att till sist bege sig hemåt. Det var en dag kvar till julafton, och på tåget hem tänkte han att det som hände efter den där lilla tuppluren på Myteri kändes som att med ögonen förbundna ledas in ett rum fyllt med julklappar fast han hade tänkt stå över julen i år.

Mina händer älskar dig

800xnoget_min_0609_rodin_kysset_detalje_3_col

Varje morgon drar jag dig intill mig,
din kropp så nära att gränsen nästan upphör.
Och ändå är det gränserna som fascinerar mig mest.

Mina händer älskar dig,
att få röra dig och smeka,
känna höftkammens marmorhårda täthet
och följa bråddjupet ned mot magens välvning.

Den andra handen lika uppfylld
av ett bröst, sfärens rundning,
dess sammet och dess styvning;

Att få hålla dig,
att få älska dig,
hud mot vibrerande hud.

Kärlekens (o)väsen

3564059

Vad är det som gör kärleken till en så oändligt obändig oemotståndlig kraft? Och varför har jag aldrig kunnat värja mig? Bara tanken på mig i kloster är skrattretande; den enda gången jag (av inbillat litterära skäl)  begav mig till en retreat trodde jag mig utsatt för ett grymt skämt eller experiment efter bara några timmar. Här satt människor och glodde ner i maten vid samma bord som jag, i den bisarra förvissningen att inte bara tal utan också ögonkontakt var … ja, vaddå? Ogudaktig?

Nej, tacka vet jag kärleken och spelet mellan könen. Själv var jag nog inte mycket mer än tre år när jag skulle gifta mig första gången, och inte ens 23 år fyllda när jag gjorde det med en präst första gången. Gifte mig, alltså, i närvaro av en medverkande riktig präst, alltså.

Det höll länge, länge, länge, men när det sprack så sprack det med en skräll som jag trodde att jag aldrig skulle hämta mig ifrån. Men jag bestämde mig för att kämpa emot, trots smällen, och det tog mig väl ett halvår att inse att det inte hade gjort någon som helst skillnad i sak. Inte mer än att jag sedan aldrig behövde gräma mig över tanken på ”tänk om jag hade kämpat”. För det hade jag ju.

Och på kuppen hade jag sörjt så mycket att när nederlaget väl var konstaterat också i mitt eget protokoll, så var jag också renad och redo att återuppstå.

Redo för kärleken igen. Ryggsäcken sorterad.

Pojkrummet revisited

skyddsrum
Home is where the wifi connects automatically.

Pang! Innan jag ens var skild var jag bostadslös, och fan vet hur det hade gått om inte pappa hade bott i en stor lägenhet med många rum. Men det gjorde han, och i ett av dem fick jag skydd mot väder och vind och möjlighet att slicka såren – och att så småningom börja skissa på nästa kapitel i mitt liv.

Gott och väl, men hur gör man som 55-årig singel, när det blir dags att vända sig utåt igen, ge sig ut på marknaden, dejta och i bästa fall börja bygga en ny relation? Och vad svarar man då på den vardagliga frågan ”var bor du?”.

Jag valde att göra det som jag såg som den enda möjliga vägen; jag sa som det var; jag sa ”jag bor hemma hos min pappa”. Att det inte var det allra mest sexiga svaret kunde jag ju räkna ut på egen hand, och några lovande kandidater försvann ut till vänster innan jag ens hann börja försöka förklara sakernas tillstånd.

And I don’t blame them.

Men det fanns ett undantag, ett ljuvlig, fnissande undantag som på stående fot döpte min bostad till Pojkrummet och sedan glatt delade det med mig när vi inte kamperade hemma hos henne.