Upp, upp och iväg

PICT0775.jpg
Jag vet, bilderna hänger inte ihop med texterna, men det här är fint!

Sara, älskade unge,

jag minns hur ivrig du var att börja gå. Din storebror hade snackat i ett år innan han ens försökte resa på sig, men du tacklade uppgiften från precis motsatta hållet. Och innan du kunde gå så kunde du klättra.

Jag minns din kippande förtjusning när du tagit dig högst upp i spindelnätet på lekplatsen i Beijers park. Där dinglade du nu, triumferande, tre meter upp i luften, och rädd var det sista du var!

Maran jagde vi bort tillsammans

PICT0352.jpg

Sara, älskade unge,

jag minns det första året på Bulltofta; du bör alltså ha varit typ två-tre år gammal. Du var ”lugn och fin” för det mesta på dagarna, men på nätterna hade du ofta förfärliga mardrömmar.

Det gick helt enkelt inte att trösta dig om man kom in för sent, och en lång period tog jag
därför in en madrass och sov på golvet bredvid din säng. Om jag stack in en hand mellan spjälorna i sängen, klappade dig lite och talade lugnande när du började bli orolig så blev det oftast inte allvarligare än så den natten.

Din första säng

PICT0978

Sara, älskade unge,

det fanns ingen barnsäng i huset i Amazonas där vi bodde, så vi fick göra en: en av de stora resväskor som vi hade med oss, uppslagen på golvet intill vår säng, som ett skydd mot eventuella krypande djur på golvet, och så i den: Babybjörns ljusblå babylift, som vi hade med oss. Och i den, ett litet lakan och en liten, liten platt kudde.

Där sov du så gott, så gott, tills du vaknade i gryningen, varje dag. Oftast tog jag då upp dig, bytte på dig och tog med dig ner i köket för att göra välling. Den åt du sedan i min famn, där jag satt mig i skuggan bredvid poolen. Och sedan somnade du nästan alltid om igen, utsträckt på rygg i mitt knä och med armarna sträckta rakt ut. Proppmätt. Matt. Fullständigt trygg.

Det smittade av sig på mig också.

”Så stark hon är”

PICT0635.jpg

Sara, älskade unge,

jag minns första gången jag och mamma fick dig i famnen. Du var fem veckor gammal och ett litet svarthårigt knyte med knutna nävar och bestämd mun. Och så var det någonting annat också, osäkert vad, som fick oss att titta på varandra och nästan samtidigt säga ”så stark hon är”.

Discomusikens sista suck

john-travolta-saturday-night-fever-325-par

Det är påsklov 1978, jag är tillfälligt frigiven från den militärtjänst som jag hatar av hela mitt hjärta och nu ligger jag i badkaret hemma hos mamma. På handfatet bredvid badkaret står den röda transistorradion med sin brutna antenn och ur högtalaren skorrar Poporama under ledning av Kaj Kindvall.

Det brukade ju vara så.

Jag är 19 år gammal, men hur entusiastiskt popsnöre jag än är så börjar jag redan bli lite luttrad. Det är mest samma samma hela tiden och discomusiken har kört fast. Men så händer det. Plötsligt vänder det. Kindvall annonserar Veckans Smash Hit och plötsligt smyger ett intro igång där gitarristen plockar fram en stillsam figur över en matta av två loopade takter trumspel. Det svänger som ett tåg över gamla tiders skarvar i rälsen. Basgången är mer än inspirerad av en 60-talssoulhit med Betty Wright och i bakgrunden kompletterar en annan gitarrist rytmsektionen. Och så lägger syntarna ut en matta av någonting stråkliknande.

Efter bara sex takter tar falsettrösten över och jag går bananas där i badkaret; jag spelar trummor på vattenyta, rörinstallationer och turkost 50-talskakel; jag är kär; jag är lycklig; jag dansar där jag sitter.

Det är Bee Gees. Naturligtvis. Men vad är det för en låt?

Med tanke på att 70-talsdisco sällan orkar upp i mer än någon enstaka miljon spelningar på Spotify så antyder Staying alives nästan 78 miljoner spelningar att det handlade om en monsterhit, och det var precis vad det var. Den och resten av musiken från filmen Saturday Night Fever blev stapelvara under resten av decenniet, soundtracket blev världens nionde mest sålda album alla kategorier, och en utmärglad John Travolta i tredelad vit kostym med utsvängda byxben och idiotiskt stora slag blev en ikon.

Och sedan dog discon.

”Frisk sjuk”

img_6323

Jag är född några år för sent för att fullt ut kunna uppleva The British Invasion, Beatles, Stones, Animals, Them och allt vad de hette fullt ut. Tack vare min storebror slapp jag bli fullständigt akterseglad och kunde kanske till och med betraktas som lite popbildad redan under andra halvan av 1960-talet. Vid något tillfälle försökte sagde storebror exempelvis förnedra sin lillebror genom att slå vad med honom om att han inte kunde skilja på Stones och Beatles.

Ha!

Hursomhelst, efter beatlarnas beramade sista konsert på ett hustak i London i januari 1969, kallade kamrat Olof och jag till krismöte för två: vilka skulle vi nu gilla? Be mig inte förklara exakt hur det gick till, men valet föll på Hep Stars, och innan man visste ordet av hade jag monterat fem stycken elefantbilder från Bildjournalen med porträtt på bandmedlemmarna på en vägg i mitt pojkrum.

Av okänd anledning motsvarade hepstararna inte riktigt förväntningarna, och deras idolskap rann så småningom ut i sanden. Någonstans innan dess hittade jag dock en livsavgörande rubrik i Bildis, apropå att bandet hade tvingats göra ett upphåll i sin turné när basisten Jan Frisk (bilden ovan) drabbats av en förkylning. ”Frisk sjuk” stod det som rubrik på notisen i tidningen, och även om jag inte var riktigt medveten om det så fattade jag i samma ögonblick som den träffade min näthinna ett beslut; att kan man ha formulerandet av sånt som yrke, så är det ett sånt yrke som jag vill ha.

Ergo min karriär inom dagspressen.