Mannen som gör vad som faller honom in. Tyvärr, i det här fallet.

crow-309517_1280.png

Sir Bob Dylan-Nobel utkommer strax med ”Triplicate˝, tre fulla album med Hans Bobbighet i rollen som crooner. Man undrar ju vilken sjuk hjärna det var som kom på idén att låta den av världens populärmusikaliska stjärnor som allra mest nått sin framgång trots sin röst sjunga in 30 (trettio!) av de mest grandiosa pärlorna i den amerikanska evergreenskatten.

Det blev sådär, kan jag meddela. I could have told you so!

Min ende son heter Leonard

leonard-cohen-550x365.jpg

Alla mina generationskamrater verkar ha något som de behöver dela om Leonard Cohen, sedan ridån nu har gått ner för sista gången. Jag kan hålla med om det mesta jag läser, men den som utan vidare har sagt det bäst är min gamle journalistkollega Per Andersson, numera på SVT Kultur.

Jag önskar att jag själv kunde uttrycka det jag har på hjärtat åtminstone hälften så bra som han gör i sin krönika, men det är bara att lyfta på hatten och tacka för den här texten:

Skärmavbild 2016-11-13 kl. 10.32.21.png

Ändå kan jag inte låta bli att försöka själv också, och här är mina 25 öre om denne särling, ensling och geni:

Fem decennier

Världen verkat hyfsat överens om att Leonard Cohen var en av de stora. Det jag vill lyfta fram särskilt är hans förmåga att vara relevant i nära nog fem hela decennier. Det har inte ens kollegan och Nobelpristagaren Bob Dylan lyckats med.

Nu reser sig väl en armé av Dylandiggare som en man ur sofforna och ryter ett ”VAD FAN MENAR DU?”, och möjligen förtjänar de ett svar. Svaret är en fråga och låter så här: när gjorde Bob Dylan ett relevant, njutbart och berörande album senast?

Nej, just det. Dylans betydelse är historiskt. Där är det odiskutabelt, ojämförligt, oändligt, och i mina ögon är Hans Bobighet verkligen och synnerligen förtjänt av det där Nobelpriset.

Case closed; nu går vi vidare:

Även Leonard har naturligtvis kört i diket emellanåt, och långa perioder efter album som New skin for the old ceremony (1976) och I’m your man (1988) var han bara fläckvis intressant, även om högstanivån hela tiden har varit bedövande – vi snackar om en snubbe som levererat låtar som Hallelujha och Anthem under sina mindre intressanta perioder …

På ålderns höst hade han sannolikt tänkt pensionera sig, men när han återvände till yttervärlden efter fem år som buddistmunk visade det sig att skiten hade träffat fläkten, och att han i stället för att vara mångmiljonär och redo för en pension på rosenblad i praktiken var mer eller mindre barskrapad.

”In 2004, Cohen discovered that his former manager, Kelley Lynch, had defrauded him of at least five million dollars. Lynch left him about a hundred and fifty thousand dollars. Cohen sued, and won a seven-million-dollar default judgment, but he has been unable to recover any of the money.”

Den då 70-årige Leonard Cohen tvingades alltså in i skivstudion och ut på vägarna igen. Resultatet blev en större kommersiell succé än någonsin tidigare, även om jag länge förhöll mig tveksam. Mycket på de album som följde är alltför svart, cyniskt och utan hopp för att riktigt slå an på mig.

Men så dök You want it darker upp för bara några veckor sedan, och även om svärtan sannerligen är becksvart även här, så är det äntligen någonting som leker i ögonen på barden igen. Till och med en kärlekssång får vi; If I didn’t have your love är på en gång lika ljuvlig och lätt som den är ett bokslut som inte går att avfärda. I’m leaving the table är sedan punkten. Efter den kan det bara finnas tystnad.

Förutom musiken och texterna finns dock berättelserna kvar, om Grekland, buddismen, Marianne – och om Dylan. En gång i början av 1980-talet gick Cohen på en Dylankonsert i Paris:

The next morning in a café they talked about their latest work. Dylan was especially interested in “Hallelujah.” Even before three hundred other performers made “Hallelujah” famous with their cover versions, long before the song was included on the soundtrack for “Shrek” and as a staple on “American Idol,” Dylan recognized the beauty of its marriage of the sacred and the profane. He asked Cohen how long it took him to write.

“Two years,” Cohen lied.

Actually, “Hallelujah” had taken him five years. He drafted dozens of verses and then it was years more before he settled on a final version. In several writing sessions, he found himself in his underwear, banging his head against a hotel-room floor.

Cohen told Dylan, “I really like ‘I and I,’ ” a song that appeared on Dylan’s album “Infidels.” “How long did it take you to write that?”

“About fifteen minutes,” Dylan said.

Med tanke på att Cohen skrev 80 verser innan han till sist skar ner Hallelujah till fyra verser så kan man ju förstå att det tog en stund …

Att döda älsklingar på det sättet är ingenting som jag tänker ägna mig åt här. Tvärtom:

Ni som känner mig vet hur viktig musiken är för mig – och hur nördig jag kan vara i mitt samlande. Och när en stor artist dör delar jag gärna med mig av min spellista. Liksom för Bowie blir listan den här gången lååång, egentligen alldeles för lång för att vara intressant för nybörjare eller sällanlyssnare. Här har jag ändå filtrerat bort allt som i mina öron inte är absolut första klass. Den äldsta låten är 49 år gammal, och jag tror att jag kan garantera att det mesta på listan kommer att kunna vara lika relevant om ytterligare 49 år.

Ska jag till sist välja ut ett ett ögonblick med Leonard Cohen så väljer jag I’m your man-turnén. Året bör vara 1988 eller 1989, scenen är Olympen i Lund och låten är Tower of song. Hans leende när han kommer till raden ”I was born with the gift of this golden voice” är bilden av en man som kanske aldrig blev riktigt bekväm med någonting annat i sitt liv än de långa perioder när han drog sig undan offentligheten för att skriva, men som inte kunde låta bli att sedan visa upp det han hade skapat för världen, och som nog var lika glad som vi de gånger solen bröt fram genom allt det mörka.

Nå ja: ett till, då:

There is a crack in everything,
that’s where the light comes in.

Det är inte bara vid begravningar de raderna fungerar , kan jag meddela. Vår präst använde dem i talet vid vårt bröllop på midsommardagen i fjol.

Och så, slutligen:

Hur viktig har då Leonard Cohen varit för mig?

Låt mig säga så här: min enda son har tre förnamn. Ett av dem är Leonard. Ni får själva fundera på varför.

Bonusmaterial

De två långa citaten ovan kommer från ett par artiklar i tidskriften The New Yorker: Den här från 2009 och den här är från nu i höst. Den senare är läsvärd inte minst för hur den skildrar hans förhållande – och avsked – till Marianne.

Ja, just det, precis den Marianne.

Och så ett citat, för att antyda den allmänna stilistiska nivån i artikeln:

”The depth of his voice makes Tom Waits sound like Eddie Kendricks.”

Och så dök det upp ett par TV-intervjuer där Stina Dabrowski pratar med Cohen, sammanlagt mer två timmar guld.

Discomusikens sista suck

john-travolta-saturday-night-fever-325-par

Det är påsklov 1978, jag är tillfälligt frigiven från den militärtjänst som jag hatar av hela mitt hjärta och nu ligger jag i badkaret hemma hos mamma. På handfatet bredvid badkaret står den röda transistorradion med sin brutna antenn och ur högtalaren skorrar Poporama under ledning av Kaj Kindvall.

Det brukade ju vara så.

Jag är 19 år gammal, men hur entusiastiskt popsnöre jag än är så börjar jag redan bli lite luttrad. Det är mest samma samma hela tiden och discomusiken har kört fast. Men så händer det. Plötsligt vänder det. Kindvall annonserar Veckans Smash Hit och plötsligt smyger ett intro igång där gitarristen plockar fram en stillsam figur över en matta av två loopade takter trumspel. Det svänger som ett tåg över gamla tiders skarvar i rälsen. Basgången är mer än inspirerad av en 60-talssoulhit med Betty Wright och i bakgrunden kompletterar en annan gitarrist rytmsektionen. Och så lägger syntarna ut en matta av någonting stråkliknande.

Efter bara sex takter tar falsettrösten över och jag går bananas där i badkaret; jag spelar trummor på vattenyta, rörinstallationer och turkost 50-talskakel; jag är kär; jag är lycklig; jag dansar där jag sitter.

Det är Bee Gees. Naturligtvis. Men vad är det för en låt?

Med tanke på att 70-talsdisco sällan orkar upp i mer än någon enstaka miljon spelningar på Spotify så antyder Staying alives nästan 78 miljoner spelningar att det handlade om en monsterhit, och det var precis vad det var. Den och resten av musiken från filmen Saturday Night Fever blev stapelvara under resten av decenniet, soundtracket blev världens nionde mest sålda album alla kategorier, och en utmärglad John Travolta i tredelad vit kostym med utsvängda byxben och idiotiskt stora slag blev en ikon.

Och sedan dog discon.

Två Prince, tack.

And now for some things completely different.

Det händer sig ibland att jag inte bara sitter och skriver. Ibland surfar jag till och med runt lite planlöst på nätet, och bland allt skit och allt avfall finner man emellanåt ett och annat guldkorn. Och med tanke på att Prince lämnade oss nyss kan det vara kul att få träffa honom igen, här i form av en 19-årig ung man som får berätta varför han tackade nej till ett skivkontrakt redan fyra år tidigare.

Den mannen, alltså! (Det hela börjar med 20 sekunders rätt sinnessvag reklam, men håll ut!)

 

Eric Clapton fick en gång frågan: ’Hur känns det att vara den nu levande bästa gitarristen i världen?’, ’Jag vet inte, fråga Prince.’

Jan Gradvall

Och så har vi den här sanna historien om hur Purple Rain kom till. (Låt er inte skrämmas av hur fult det ser ut innan ni klickar, eller över hur konstigt det börjar).

 

 

 

 

 

Fotnot: här ovanför ska finnas ett inbäddat videoklipp som jag bara har lyckats hitta på Facebook. Om det inte syns så har du länken här, klicka på den: https://www.facebook.com/FarrelltronGraphics/videos/1036358926388042/

Tack Gud för Al Green

al-green-004

Om jag har några gudar bland de fortfarande levande musikanterna så är det väl den här snubben: Pastorn, Mr. Green, kungen av silkessoul och mannen som kan sjunga som en katt.

Det blir inte mycket bättre än så här i min bok.

Och i dag fyller han 70.

Ett 70-faldigt leve för dig då, Al. Och en länge framvärkt best of-lista till bloggens ljuvliga läsekrets. Enjoy!