Vårt hus är anslutet till internet via en fiberkabel som kommer in i ena änden av lägenheten medan vi vill ha vår skrivare i den andra. Eftersom skrivaren behöver anslutas med kabel till modemet betydde det antingen att jag behövde dra en väääääääldigt lång kabel tvärs genom lägenheten, nedför trappor och genom diverse elaka väggar. Eller förlänga nätverket trådlöst på något sätt.
Jag ska inte trötta er med detaljerna, men det visade sig att sådant numera kan ske automagiskt: ”köp en sån här, tryck på en knapp där och sedan en knapp här, så sköter tekniken resten”, sa nörden bakom disken i en av våra vanligaste teknikbutiker.
Yeah, right, tänkte jag och drabbades av en flashback tillbaka till den tid när ett modem var något som man pluggade in i telefonjacket och som spelade en fräsande ful liten trudelutt när det försökte koppla ihop sig med världen där ute – och om man alls lyckades få kontakt så kunde man sedan ge sig fan på att någon annan i hushållet lyfte på telefonluren och bröt förbindelsen så fort en nedladdning höll på att fullkomnas.
För att inte tala om vilket helvete jag genomled när jag som frilans lyckades landa ett flerårigt och lukrativt uppdrag – förutsatt att jag varje vecka kunde skicka filerna digitalt. Både jag och kunden hade blixtrande snabba telefonmodem (hastighet 28,8 kbit/sekund; och nej, jag skojar inte; tänk på det när ni gnäller över hur segt det går med snålfiberns futtiga 100 Mbit/s!), och själva uppkopplingen var inte så himla märkvärdig att etablera.
Men då, i början av 1800-talet, fanns det inga standardiserade protokoll för filöverföring, ingen mejl som klarade bilagor och definitivt inget Sprend. Och även om kunden var snäll, intresserad, ”på” och villig att lägga tid på att få ordning på inställningarna, så var han om möjligt mera okunnig än jag.
Gud vet hur det gick till, för alternativen var oändligt många och bara undantagsvis möjliga att begripa logiskt, och fick jag över huvud taget över några filer till kunden så kunde man slå sig i backen på att det hade skett en härdsmälta någonstans i innehållet. Men skam den som ger sig, och efter dagar och nätter av experimenterande och pulande med inställningarna så gick det faktiskt.
Tur att jag på den tiden inte visste hur det skulle bli en dag, att man tack vare standardiserade protokoll, och utan att öppna så mycket som en dialogruta, alltså kan få en bredbandsrouter och en extender att prata med varandra bara genom att tryck på en knapp här och en knapp där.
En minut senare blinkar alla lampor grönt. Skiten funkar, fast jag inte har en aning om hur det gick till, och från och med nu kan både jag och resten av familjen skriva ut våra mästerverk oavsett var vi och våra Macar befinner oss. Till och med hushållets motsträviga PC-användare får kontakt med laserskrivaren utan att anstränga sig.
Sublimt! Standardiserade protokoll FTW, och ytterligare ett i-landsproblem mindre att ligga sömnlös över.
SMYG 