Nyss frågade den förträfflige Halvar på Facebook efter tidstypiska ting på en redaktion på 1970-talet. Jag klev ju inte innanför dörrarna på Arbetet i Malmö förrän 1981, men gissa om den där frågan satte fart på synapserna!
Det allra tydligaste minnet är hur taktilt journalistyrket var på den tiden. Där man i dag har en dator, en mus/ritbräda och en tangentbord är det här bara en början på en sammanställning över alla nödvändiga ting på redaktörens skrivbord eller i alla fall i hens närmaste omgivningar:
Typometern, bildsnurran, rörposten, flaskan med Tip-ex, de tunna, sladdriga manusbladen, faktorn som skäller ur underjorden, rollo-dexen med telefonnumren, hängmapparna med den kommande månadens tips och uppföljningar, telefotomaskinerna inne på foto, rullhyllorna i bildarkivet, den röda fettpennan för att beskära bilder, ”formatet”, dvs. skissbladen från annonsavdelningen med de idiotisk små – eller skrämmande stora – gluggar som skulle förses med redaktionell utfyllnad, morgonmötena, bildkuverten som skulle ha återställts till arkivet för veckor sedan men som samlade damm ute hos de försumliga redaktörerna, telefonerna med petmoj och hopplöst ihoptrasslade sladdar, askkopparna! (det var ju nåt makalöst vad murvlarna rökte!), whiskyflaskorna i nedersta lådan, teleprintern och dess knatter, plinget från TT när det för en gångs skull var allvar, faxen och dess ringlande pappersremsor, den långsamma vibrationen i golv och väggar när pressarna satte igång i källaren, doften från de nytryckta tidningarna när första upplagan kom upp, P3 på radion om kvällarna.
Fuck! Det är ju tusen år sedan, och strax är väl hela prasselmediet bortsopat.
Min egen tidningskarriär sträckte sig alltså från redaktionsarkivet, dit jag anlände 1981, till nöjesredaktionen, som jag lämnade många gånger men allra sista gången 1989. Men jag behöver bara blunda för att gå den linoleumattebeklädda korridoren runt tredje våningen, där redaktionen höll till, titta in till Jan Hjert och gänget på featureredaktionen, Guje Mattisson inne på konsumentredaktionen plus, Torsten på familjesidorna, Lars Ohlander, Göran Skytte med flera på näringslivet, nöjena nere i hörnet mot Barkgatan och så genom lilla sporten och ut i stora nyhetsredaktionens öppna, stormande landskap. Men vad var det som fanns bortom där? Kanske var det bara trapphuset och vägen ner till sätteriet? Upp till annonsavdelningen kan jag knappt minnas att jag någonsin gick.
Fortsatte man sedan ytterligare en bit kom man till det gudsförgätna lunchrummet, med sin livsfarliga kaffemaskin. Fanns det inte en sådan där äcklig automat som man kunde trycka ost- och skinkbullar ur också? Och taket var fullbehängt med gula Bumling-lampor. Ut i korridoren igen och runt nästa hörn så kom man till arkivet på ena sidan och administrationen på andra sidan.
Mina mest formativa år efter barndomen, och det är nog bara några veckor sedan jag var där och klampade i drömmen senast.
SMYG 