En lektion i samhällskunskap

minion-889302_960_720

Ibland stöter man på extremt välformulerade beskrivningar av politikens kärna, texter som plötsligt gör samtidsröran begriplig. Senast hände det häromdagen, när Aftonbladets Katrine Marçal förklarade både 30 års politisk utveckling och den nu pågående populistiska härdsmältan.

Hela texten finns här, och hellre än att försöka referera det här mästerstycket citerar jag dess centrala del rakt av. Tack, Katrin!

Man brukade säga att vänstern hade vunnit striden om kultur och högern den politiska striden om ekonomi i samhället. Den politiska kompromiss som har rått i västvärlden de senaste trettio åren har varit en kombination av (ny)liberala ekonomiska reformer och (i sammanhanget) radikal politik gällande kvinnors, HBTQ-personers och etniska minoriteters rättigheter. Kulturellt har samhället i denna mening gått åt vänster samtidigt som det ekonomiskt har gått åt höger.

Högerpartier, som brukade motsätta sig feminism och homosexuellas rätt att gifta sig har långsamt accepterat dessa värderingar. På motsvarande sätt har vänsterpartier lärt sig att leva med privatiseringar och avregleringar av ekonomin.

Med finanskrisen och dess efterspel exploderade emellertid denna kompromiss och vi lever nu i en våg av populism:

• Vänsterpopulismen handlar i hög grad om ekonomin: Den är ett uppror mot de senaste 30 årens ekonomiska ”sanningar”. Låt oss socialisera bankerna!

• Högerpopulismen handlar främst om kultur: ett uppror mot de senaste 30 årens rörelse mot tolerans och mångfald. Ut med muslimerna!

 

Smyg Award för lysande bloggare

smkokastd_big_1

Antalet bloggar som verkligen faller mig på läppen är inte så stort. Om jag får önska så vill jag gärna ha både ett blödande hjärta och en höghöjdsskribent. Och regelbundna uppdateringar.

Det sista kriteriet verkar nästan vara det svåraste.

Nu är det i alla fall dags att utse mina favoriter och dela ut Smyg Awards till en handfull lysande skribenter:

  • Tänk på döden
    Synpunkter på världen; alltid spetsiga, inte alltid kärleksfulla.
  • Sveriges mest lättlästa författare
    Smart och roligt om kärleken, livet och svenska för invandrare.
    (Och så är hon en fantastisk fru också.)
  • Tempelman
    Reklambranschen beskådad genom glasögon utskrivna av en kalejdoskopisk optiker.
  • Andrev Walden
    Insatt och inkännande om världens absurditeter.
  • Viktor Barth-Kron
    Nöjesguidenskribenten som blev kommunalreporter på DN. Och som han rapporterar!
  • Lilla Blå
    Livet är orättvist, och det är fan Lilla Blå också.

What’s in it for me?

Jo, jag har självklart en baktanke också: tipsa mig om fler läsvärda bloggare – samtliga länkar här ovanför går till mer eller mindre professionella skribenter, och jag är på ständig jakt efter de där som skriver i blod snarare än lasertoner.

UPDATE: vill ni läsa en historisk bloggpost på ungefär samma tema så finns det en sådan härstädes.

Ett brev betyder så mycket

Skärmavbild 2016-05-03 kl. 17.14.25

Det finns ett ögonblick när historien vänder. Det är ögonblicket när en spermie vinner över alla andra spermier, när ägget väljer att släppa in en, och stänga ute alla andra, och den sjunker in genom äggets skal, dess hinna.

Det kan också vara det ögonblick när två människor väljer varandra; när en kvinna läser en presentation av en man som skriver att han söker en kvinna som är smart och snygg och rolig och snäll, och hon svarar att hon gärna skulle vilja sätta tänderna i en man med just de egenskaperna.

Det är inte många tecken i alfabetet som behöver sättas i arbete för att åstadkomma detta under; ändå är det sällsyntare än de ädlaste metaller.

Konceptionen av kärlek.

Resten är en självklar rörelse hela vägen mot Gud, eller vad man nu kan kalla detta heliga som är kärleken och livet.

Kommentatörernas olidliga tomhet

mountaintroll
Gå till valfritt kommentarsfält som använder Facebook för inloggning (eller till Facebook själv), sök upp en debatt som handlar om migration och välj där ut den allra mest korkade, inkrökta, argumentationsresistenta och/eller foliehattsförsedda kommentatorn av dem alla. Klicka på länken som tar dig till vederbörandes Facebookprofil, och vad kan du konstatera?

Det är tomt, ekande tomt, lika tomt som i huvudet på kommentatorn, kanske? Utöver några födelsedagsgratulationer från omvärlden, en handfull lol-cats och några plågsamt ”knasiga” videolänkar så finns där ingenting. Denna armé av kommentarskåta messerschmittar har ingenting att säga. Ingenting som bultar för att komma ut. Ingenting, ingenting, ingenting.

Man skulle kunna tänka sig att denna antropologiska trollstudie skulle kunna avfärdas som anekdotisk bevisföring, och det kan den kanske också, men i väntan på en kontrollerad dubbelblind studie tror jag att vi kan enas om att de som förpestar nätdebatten mest, ivrigast och oftast, har märkligt lite att säga när de får scenen helt för sig själva.

Man kan undra hur det kommer sig.

 

Kom nu inte dragande med fakta!

bigoriginal
Worth dying for?

Det finns mycket som är irriterande med samtiden. Bland det allra värsta är att den så ofta är så förbannat svår att förstå sig på. Men så plötsligt, som en blixt som i alla fall för ett ögonblick får himlen att klarna upp, ställer sig en bildad person upp i offentligheten.

Bildad. Bildning. Minns ni det?

Bildning lär vara det som blir kvar när man har glömt det man har lärt sig, och i en artikel i Sydsvenskan i går skriver Søren K Villemoes om vilka det är som fascineras allra mest av livet i Daesh (aka. IS), av att få döda, våldta och lemlästa i Guds namn.

Bortsett från att hela resonemanget är briljant är det en sak som verkligen får mig att ticka, och det är att Villemoes citerar George Orwell, ni vet mannen som uppfann Storebror och gjorde årtalet 1984 till symbolen för det totala förtrycket. Men det är inte ur detta allmängods som han hämtar citatet, utan ur en recension av Adolf Hitler, som Orwell skrev 1940. Boken hette ”Min kamp” och Orwells slutsats var att människan inte lever bara för platt-TV, Ullared eller semesterresor till Thailand. Otänkbart många tänder minst lika mycket på möjligheten att få offra sig (och gärna andra) för någonting större, någon högre.

”Där socialismen, och till och med kapitalismen i en mer motvillig version, har sagt till folk: ’Jag erbjuder er ett gott liv’, har Hitler sagt till dem: ’Jag erbjuder er kamp, fara och död’, och resultatet blev att en hel nation kastade sig för hans fötter.”

Det är alltså fortfarande genom historien vi kan förstå samtiden. Och först när vi vet vad som är problemet, kan vi göra någonting åt det. (Och eftersom jag i själ och hjärta fortfarande räknar mig själv som vänster, är jag just nu lite extra deprimerad över vänsterns upptagenhet av förklaringar som inte håller ens till när vinflaskan når sopsorteringen; för att inte tala om de flesta politiska riktningars ointresse för vad vetenskapen har att komma med. Ja: Jan Björklund, jag talar om dig.)

Men åter till Villemoe och hans artikel i Sydsvenskan. Han tar resonemanget vidare och frågar: vilka är det framför allt som är beredda att satsa sitt liv i kampen? Svaret är en man med universitetsexamen, jobb och framtidsutsikter. Daesh skiljer sig därvid inte från Röda armé-fraktionen i Västtyskland på 70-talet, och miljonärssonen Usama bin Laden var alltså inte undantaget i vår tids terroruppsättning utan bara ett exempel på regeln.

UPDATE: Flera besvärliga fakta här, till exempel för den som tror att det bästa sättet att bekämpa islamistisk terror är att göra sig till ovän med islam och muslimerna. Ja, Donald Trump, Jimmie Å med flera, jag tittar på er!)