Kärlekens (o)väsen

3564059

Vad är det som gör kärleken till en så oändligt obändig oemotståndlig kraft? Och varför har jag aldrig kunnat värja mig? Bara tanken på mig i kloster är skrattretande; den enda gången jag (av inbillat litterära skäl)  begav mig till en retreat trodde jag mig utsatt för ett grymt skämt eller experiment efter bara några timmar. Här satt människor och glodde ner i maten vid samma bord som jag, i den bisarra förvissningen att inte bara tal utan också ögonkontakt var … ja, vaddå? Ogudaktig?

Nej, tacka vet jag kärleken och spelet mellan könen. Själv var jag nog inte mycket mer än tre år när jag skulle gifta mig första gången, och inte ens 23 år fyllda när jag gjorde det med en präst första gången. Gifte mig, alltså, i närvaro av en medverkande riktig präst, alltså.

Det höll länge, länge, länge, men när det sprack så sprack det med en skräll som jag trodde att jag aldrig skulle hämta mig ifrån. Men jag bestämde mig för att kämpa emot, trots smällen, och det tog mig väl ett halvår att inse att det inte hade gjort någon som helst skillnad i sak. Inte mer än att jag sedan aldrig behövde gräma mig över tanken på ”tänk om jag hade kämpat”. För det hade jag ju.

Och på kuppen hade jag sörjt så mycket att när nederlaget väl var konstaterat också i mitt eget protokoll, så var jag också renad och redo att återuppstå.

Redo för kärleken igen. Ryggsäcken sorterad.

På gränsen. Akt III, epilog

man-speaking-with-therapist

Efteråt bokar han några egna terapisessioner.

”Vad är det som händer? Har jag gjort rätt? Är jag grym? Är jag oresonlig? Kommer jag att få leva ensam resten av mitt liv nu?”

I stället för svar får han frågor tillbaka.

Det stör honom, och det säger han.

Men han får ett ganska ampert svar tillbaka, någonting om att en terapeut knappast kan göra några val åt någon annan. Fast en sak verkar terapeuten både våga säga och stå för:

”Det enda vi med säkerhet vet inte fungerar är det vi redan har prövat.”

Så blir det tyst. Båda avvaktar, verkar skåda inåt. Så tittar terapeuten upp igen och fortsätter:

”Lyssna på dina känslor; sätt ord på dem och agera sedan utifrån dem. De kommer aldrig att ljuga för dig: känslorna är budbärare från din själ.”

Och där går ridån ner för sista gången i det här dramat. Har du missat tidigare avsnitt så finns de här:

Akt I, scen I
Akt I, scen II

Akt I, scen III

Akt II, scen I
Akt II, scen II
Akt II, scen III
Akt II, scen IV
Akt II. Intermezzo

Akt III, scen I
Akt III, scen II

På gränsen. Akt III, scen II

woman-on-therapist-couch-talking

Hos familjeterapeuten.

”Om det ska vara så här så är det inte värt det. Jag vill inte detta längre.”

”Se! Jag har blivit lämnad!”

 

Hos familjeterapeuten. Andra gången.

”Ni måste ju kunna mötas på något sätt. Vad kan du göra?”

”Jag vill bara att det ska bli bra igen. Men då måste vi bo ihop igen.”

”Och vad kan du göra?”

”Jag vill också bara att det ska bli bra igen, men jag kan inte komma hem innan vi har löst de här knutarna. Då slutar det bara med underkastelse ännu en gång.”

 

Hos familjeterapeuten. Tredje gången.

”Har ni lyckats komma fram till någon lösning?”

”Nej, det är uppenbart att det bara är jag som vill göra en ansträngning.”

”Stämmer det?”

”Nej, men jag kan inte flytta hem igen förrän vi har lyckats lösa det här.”

”Ja, och det orkar jag inte vänta på. Då vill jag skiljas. Nu. Omedelbart. Meddetsamma! Så här kan jag inte ha det. Får jag inte ett slut på det här så kommer jag att bli sjuk!”

 

Fortsättning följer – i morgon. Har du missat tidigare avsnitt så finns de här:
Akt I, scen I
Akt I, scen II

Akt I, scen III

Akt II, scen I
Akt II, scen II
Akt II, scen III
Akt II, scen IV
Akt II. Intermezzo

Akt III, scen I

Ebba och Horace tar konsten till nästa nivå

engdahl_stor3
Var ska vi sova i natt?

Ebba & Horace; vad ska vi säga om dem?

Ingen aning, men något måste nog sägas, och en av de möjliga hypoteserna i det här ärendet är att det förra äkta paret helt enkelt utför en konstinstallation tillsammans. Och det finns några särskilt misstänkta inslag i det drama som just nu utspelas framför våra ögon.

Mina damer och herrar: Exhibit A:

Ebbas intellektuella haveri på dubbelfrågan ”har Horace läst din bok”/”har du läst Horace bok?” i SvD häromdagen:

Har Horace läst din bok?

– Nej. Han besitter en för många män typisk strutsmentalitet. Den verklighet de inte erkänner finns inte. Men det är viktigt att understryka att jag inte skriver för honom. Det här är en allmängiltig diktroman som jag hoppas att många kommer att känna igen sig i.

Har du läst hans?

– Nej, jag har inte läst ”Grisen”, men jag har ju varit hans första läsare och omdöme i många år. Har han inte genomgått en väldig utveckling, så vet jag vad den innehåller och är inte så intresserad av att läsa.

Här har vi en kvinna som inte bara är en av landets mest välmöblerade hjärnor utan också en av våra mest förfarna debattörer, en härskarteknikens kejsare. Visst borde hon kunna bättre?

Exhibit B:

Det var nog fler än jag som var tacksamma över att inte heta Victor Malm, kulturskribenten och litteraturvetaren som hamnade under Ebbas spärreld efter ett debattinlägg om Kulturmannen i Expressen i höstas.

… du hade fått underkänt om du varit min grundstudent … (DN 18/5) och … tacka Helsingfors universitet för att jag har min professur där och inte /…/ där Malm tycks ha släppts in på forskarutbildningen (Expressen 15/5).

Exhibit C:

Och så Horace; först ägnar han en livstid åt att bygga och och befästa den offentliga bilden av sig själv som inte bara en intellektuell jätte utan också som en person vars omdöme om resten av mänskligheten nog skulle kunnat sammanfattas i orden ”jag är besviken”.

Sedan gör han en Göran Persson och dyker upp i ”Bingolotto” och sedan som Teddybjörnen Fredriksson i Anna Hedenmos ”Min Sanning”. Man ville ju bara pussa karlen. Och så, helt i förbigående, i St Petersburg-avsnittet av ”Liv och Horace i Europa”, berättar han om hur han en gång ägnade dagar och veckor åt att försöka hitta en sjal med rätt sorgs ryska färg i Berlin åt sin hustru, levererat på ett sätt som låter antyda att han kanske inte helt har slutat älska den kvinna som just nu gör allt hon kan för att pulverisera hans eftermäle som man och människa.

#montergate går igen
Det är helt enkelt för bra; lite som den infernaliskt underhållande #montergate, den kulturdebatt som så härligt gränslöst rasade i och över svenska kultursidor i höstas. Exakt vad den handlade om egentligen blir nog aldrig klarlagt, även om Nöjesguiden gjorde ett rejält försök.

Vad som är sant? Vem som har rätt? Hur det ska gå?

Ingen aning, men bli inte förvånade om det såta paret försonas, eller om Ebba gifter om sig med Victor Malm (se ovan) eller om Horace går i kloster. Eller, kanske mer troligt, att hela detta intellektuella fyrverkeri kommer ut som samlings-DVD:n ”The Ultimate Reality Show”, producerad av Robinson-Robban.

För nån uggla är det som ligger begraven i den här mossen.

Fast ska sanningen fram så föredrar jag den här showen varje dag i veckan, framför den folkvandringstragedi som just nu framförs i Europa och vars grymma regissörer verkar se verkligheten lika mycket som en scen som huvudpersonerna i vår svenska kultursåpa kan antas göra.