Ung man söker …

Erik 7.jpg

Jag har världens kortaste CV. Sedan jag var 23 år gammal har jag bara haft tre arbetsgivare, den ena häftigare än den andra. Och visst går det att beskriva min väg till mina drömjobb inom medierna som en seglats på en räkmacka med extra allt. Å andra sidan: hade du frågat mig när jag misslyckats på antagningen till journalistutbildningen för fjärde året i rad hade jag kanske inte varit lika övertygad.

Jag hade velat bli journalist sedan jag träffade Britt-Marie. Hon var svensklärare, jag hade precis börjat sjuan, och hon såg någonting i mig som ingen annan hade sett; jag kunde skriva, jag kunde underhålla och jag kunde berätta en historia. Det där odlade hon och uppmuntrade, utvecklade och fick mig själv att tro på. Jag skulle bli skribent, det var det jag skulle, och nu gällde det bara att först ta sig igenom högstadiet, vilket gick bra, sedan genom gymnasiet, vilket också gick bra, och så in på närmaste journalistutbildning, vilket gick ungefär lika bra som att springa genom en metertjock betongvägg beväpnad med en ballongvisp.

Trots full satsning, lika full fart och ännu mer övertygelse om att det här kommer att gå vägen big time, så lät betongväggen sig inte imponeras.

Journalisthögskolan var inte till att tänka på, mina betyg räckte inte för såna finesser och för att kunna komma runt den bristen skulle jag behöva jag bli 25 år gammal och ha jobbat i minst fyra år.

Lite beiga utsikter för den som just har slutat gymnasiet och vill bli journalist nu, nu nu!

Att jag var otålig var alltså ett understatement, men lyckan desto större när jag fick syn på journalistlinjen på Skurups folkhögskola. Och jag kände mig ganska tillfreds efter intagningsproverna.

Snytingen blev desto fläskigare när resultatet dök upp någon månad senare och utan att linda in det meddelade att jag inte var antagen. Jag hade placerats som reserv till informationslinjen.

Skojade de?

Nej, de skojade inte, och det gick ungefär lika bra året därpå.

Och därpå.

Och därpå.

 

Eftersom jag är lite dum i huvudet hade jag så långt inte tänkt på att intervjua dem som kommit in tidigare eller dem som deltog i utvärderingen av de sökande. Trots att jag vid det här laget jobbade tillsammans med dem, eftersom jag med lite flyt hade lyckats få jobb på arkivet på slagskeppet Arbetet i Malmö. Det var inte journalistik, och jag var inte ens anställd på journalistavtal utan på Handels betydligt blekare premisser, men min arbetsplats var i alla fall på samma våning som redaktionen och jag fick träffa livs levande murvlar hela dagarna.

Hade jag gjort den här hemläxan hade jag fått veta att det inte spelade någon roll hur bra jag skrev, hur mycket jag visste om tillståndet i världen eller hur gott omdöme jag hade när det gällde att värdera nyheter. Om jag fortsatte att erkänna att mitt drömjobb var att bli utrikeskorrespondent skulle jag kunna skicka mina ansökningar direkt till pappersåtervinningen i stället.

Där skulle de i alla fall bidra till fjärrvärmen.

Sa jag att jag är lite dum i huvudet?

Nåväl, inför utsikten att få nobben för femte året i rad utgöt jag mig inför mina kolleger, insåg att kunskapen fanns i huset och drog sedan den enda möjliga slutsatsen av den information som äntligen uppenbarade sig: mitt drömjobb var att bli redigerare på en lokalredaktion.

I alla fall officiellt.

Den upplysningen hanterade sedan knutarna under nästa antagningstest som en glödgad kniv i ett smörpaket, och när skolan hörde av sig med resultatet så var det för att meddela att jag var antagen och välkommen till uppropet den 24 augusti. Därmed kunde historien ha varit slut och Rudvall varit lycklig.

Om det inte hade varit för Erik Eriksson, redaktionsskreterare på tidningen Arbetet och en man som inte bara hade svinborst i stället för frisyr utan också hade svurit absolut trohet till regler och bestämmelser. Och eftersom jag nyss hade avancerat till fast anställd på redaktionsarkivet fanns det inte på kartan att jag skulle få tjänstledigt för att studera. Inte på ett år. Inte på en evighet.

Och där stod jag alltså, med det antagningsbesked som jag hade drömt om och suktat efter bokstavligen sedan puberteten – och insikten om att jag var tvungen att välja: journalistutbildningen eller den fasta fast tjänsten på en av Sveriges största morgontidningar.

LAS-bestämmelserna var mig mycket bekanta, liksom deras inverkan på mina möjligheter till långsiktig anställning som journalist på en dagstidning i Malmö om ett år.

Jag kunde lika gärna skjuta mig direkt.

Nå, frågar man inte så får man inga svar, och när jag hade slagit min panna blodig mot Erik Erikssons redaktionsdörr kontaktade jag skolan och frågade om jag möjligen, kanske, mot förmodan, eventuellt kunde få skjuta upp min entré där ett år eftersom … ja, den delen av berättelsen har ni ju redan läst.

Och det kunde man, mot förmodan, faktiskt göra, och det skulle inte förvåna mig om seismografen i Uppsala registrerade när den stenen från mitt bröst träffade marken. Och med ett års försening kunde jag sedan äntligen steppa in i den där hett efterlängtade journalistiksalen i Skurup, med tjänstledigt från den fasta tjänsten på Arbetet i bakfickan, och ta det första steget på den karriär som utifrån alltså kan se ut som en ren räkmackeresa.

Fast då har jag inte berättat om chefspsykopaten som stod och väntade på mig i dörren till mitt första journalistjobb … Eller jo, förresten, det har jag ju: ”Helvetet är en grå telefon” och uppföljaren ”The point of no return”.

The point of no return

duel-prarrie-dog

Jag måste ut, jag måste bort, stannade jag på Paraden skulle jag bli vansinnig. Eller sjuk, och jag såg inte fram emot något av alternativen. Lösningen hette frilansbyrå, men jag var trots allt inte beredd att säga upp mig för att få tillgång till den utgången. inte än. Nej, jag ville ha tjänstledigt.

Så jag bokade en lunch med redaktionschefen, Bo Näslund, och ägnade veckan innan den åt att formulera och ladda upp med argument för min sak. Jag kunde peka på arbetsmiljön, på arbetsgivaransvaret, på frånvaron av både utvecklingssamtal och support, på hur många som hade knäckts före mig, för att inte tala om hur många som bara hade valt att stilla försvinna, och på hur det skulle gå om jag gick till facket med mitt fall. Och så ett dussin goda argument ytterligare. Taktiken tänkte jag lägga upp under samtalets gång, men jag skulle i alla fall inte bli svarslös, oavsett vilket motstånd han tänkte ge mig.

Så kom den stora dagen. Vi  småpratade så gott det gick medan vi beställde och väntade på maten, men när tallrikarna väl stod på bordet kunde jag inte hålla mig längre. Jag glodde Bosse så stint i ögonen jag kunde, sänkte hakan mot bröstet för det hade jag läst skulle hjälpa till att sänka röstläget och göra rösten stadigare, och så la jag det första kortet på bordet:

”Jag vill ha tjänstledigt”, sa jag.

Näslund glodde lite frågande tillbaka, åtminstone hoppades jag att det var så han skulle tolkas.

”För att frilansa”, fortsatte jag för att det inte skulle finnas några tveksamheter om mina ambitioner.

”Det kan du väl få”, svarade han, och så var den diskussionen över.

Däremot minns jag inte vad vi åt.

Utvecklingssamtal à la A-Pressen

maxresdefault
Det gick så där. Bilden från en film på Youtube.

Jag är inte särskilt tuff, men jag bet ihop och lyckades ta mig igenom tre-fyra år på Arbetets nöjesredaktion innan situationen där började gnaga på mig på allvar. Företagsledningen hörde jag inte av, trots att alla rimligen bör ha varit mycket väl medvetna både om vad som pågick på nöjena och hur påläggskalvarna där brukade må.

Men till slut tog jag mod till mig, bad Tony om ett samtal mellan fyra ögon och berättade sedan hur det kändes. Jag gav honom flera exempel och fick väl på det hela taget sagt både vad jag hade på hjärtat och hur jag hoppades att klimatet skulle kunna förbättras.

I efterhand kan jag ju tycka att det var både modigt och korkat av den där unge mannen att hoppas på en förändring, men mamma och pappa hade lärt mig att det mesta brukar gå att lösa bara man pratar om saken.

Och visst, Tony lyssnade uppmärksamt medan jag talade, men när jag var klar tittade han upp, såg mig i ögonen några evighetssekunder och svarade sedan helt kort:

”Är du klar?”

Det tog ytterligare något år innan jag och och min förtrogne på redaktionen hade gjort upp planerna för hur vi skulle kunna ta oss därifrån. Men bort skulle vi. Vi var värda någonting rimligare.

Helvetet är en grå telefon

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

”Du kommer att klara det, du kommer att klara det, du kommer att klara det, du …”

Jag sitter på bussen på väg till Arbetet, det är min första sommar som nykläckt journalist, jag har, Gud vet hur, blivit utpekad som ansvarig för vad som publiceras på nöjessidorna medan Tony K. har ”semester” på Mallorca, och varje dag sliter jag som ett djur för att fylla de fyra sidor han anser är minimum för ”Sveriges bästa nöjessidor”. Och den här uppsättningen har redan pågått så länge att jag vet exakt hur dagen kommer att se ut.

Vi kommer med nöd och näppe att lyckas fylla sidorna, men riktigt säker kan man inte vara förrän vid tre, fyra på eftermiddagen, och i exakt samma ögonblick som några lösa trådar faktiskt trasslat ut sig så kommer det att ringa från Mallis.

Det är semesterfiraren:

”Vad har vi i tidningen i morgon?”

”Det är lite osäkert fortfarande, men antagligen dina grejer A och B, och så C och D och E och F och G.”

”Du skojar?”

”Äh? Nej. Hurså?”

”C kan vi inte ha, det har vi haft, och E är ingen  nyhet, och G ska vi ha på söndag.”

”Jaha, men vad ska vi ha i tidningen i morgon, då?”

”Det vet jag inte, det är du som har ansvaret.”

Klick.

 

Moment 22 revisited

Paraden ca 1987
Paradens sammansvurna, från vänster: Jörgen Olsson, Lennart Nygren, Tony Kaplan, Mikael Frohm och Erik J. Rudvall, och så Anna-Carin Carlstoft och …, ja vem då? Tips mottages tacksamt, även om bilden troligen är från 1989 och dramat i inlägget nedan är från 1982. (Update: Lotta Bergman, född Berglund.)

Jag hade knappt hunnit sätta min signatur på anställningsavtalet inne hos Erik Eriksson; en fast anställning som redaktionsarkivarie; fast anställd på en dagstidning; etablerad som frilansrecensent på Paraden var jag ju redan.

Och så pang, i brevlådan, antagningsbeskedet från Skurup. ”Grattis, du är antagen”. Lycka. Framtiden säkrad. Mina drömmars mål.

Det var bara det där med Erik Eriksson och den fasta tjänsten; kunde jag möjligen få tjänstledigt ett år för studier?

Nej, det kunde jag ju inte, vi hade våra regler och bestämmelser och jag var ju inte dummare än att jag insåg hur självmordsbenäget det skulle vara att säga upp mig när jag nu hade fått det där anställningsavtalet … Å andra sidan hade jag längtat och slitit och krigat i fem år (!) för den där platsen på Skurup, så vad gör man?

Medarbetarstöd med datorstöd

707px-5-2522-diskette
Typ sån här bodde texten i.

I mitten av 1980-talet började min första roman ta form i skallen. Men jag hade allvarlig skrivkramp och fastnade varje gång jag satte ett nytt papper i skrivmaskinen. Det blanka pappret glodde på mig och jag kom ingenstans. Ett tag funderade jag på att skaffa skrivmaskinspapper på rulle, för att på så sätt alltid kunna sätta mig vid ett manus som redan var på gång, men praktikaliteterna kring detta lät aldrig lösa sig.

En dag fick jag i stället ett oemotståndligt erbjudande: ”du kan låna vår  dator på kvällarna”.

Sagt och gjort, och nästan varje vardagkväll i månader efter det intog jag stolen i rummet utanför redaktionschefen Bosse Näslunds kontor. Här härskade hans sekreterare och det var hon som lånade ut sin dator till mig (en riktig dator, med egen hjärna, inte en dum terminal).

Tack!

Tomhet och förlust, Siemens style

8696472_orig
Fuck you too!

Den som ska berätta om Livet före datorn förväntas sucka nostalgiskt över den elektriska skrivmaskinen med kula, aka. IBM Selectric. När jag kom till Arbetet 1981 så var det dock varken IBM-maskiner, eller ens elektriska apparater över huvud taget, som stod på journalisternas skrivbord, utan vanliga, fula, gula, tröga Addomaskiner. Synnerligen manuella, analoga apparater. Alternativt fanns fula, tröga och grå Facitmaskiner att tillgå. Manuella och analoga, även de.

Om det var A-pressens legendariska snålhet, eller insikten om att obildbara journalister ändå inte kunde skriva med mer än en eller två fingrar, som låg bakom den här utrustningsstrategin har jag ingen aning om, men om det fanns några IBM-monster i byggnaden så var det i så fall hos administrationen.

Hur som helst, den här flashbacken gäller inte skrivmaskinen utan datorns intåg, på Arbetet känt som Ankomsten av Den Dumma Terminalen. Dumheten i det här fallet hade ingenting med programmens kvalitet att göra (eller skribentens), utan betydde bara att ”datorn” på skrivbordet var föga mer än ett tangentbord och en skärm. Själva datorkapaciteten bodde i källaren, och det var dit dina dyrbara ord behövde skickas för att säkras för evigheten. Arbetsminnet i terminalen var flyktigt, för att uttrycka det försiktigt.

Det var vi många som fick erfara.

Känslan du får när du – som vanligt under den tidspress det innebär att arbeta mot en dagstidnings deadline – skrivit färdigt en lång och motsträvig artikel, rättat felstavningarna och försett mästerverket med den rubrik den är värd, sedan tryckt på ”Sänd” och i samma ögonblick insett att hela härligheten nu är på väg ut i evigheten utan att ta omvägen varken om stordatorn eller tidningens tryckpress, den glömmer man aldrig.

Bonusinformation
Om du är på en gång skrivmaskinsfetischist och författarbeundrare så kommer du inte att kunna lämna den här sidan på många timmar.