En lektion i samhällskunskap

minion-889302_960_720

Ibland stöter man på extremt välformulerade beskrivningar av politikens kärna, texter som plötsligt gör samtidsröran begriplig. Senast hände det häromdagen, när Aftonbladets Katrine Marçal förklarade både 30 års politisk utveckling och den nu pågående populistiska härdsmältan.

Hela texten finns här, och hellre än att försöka referera det här mästerstycket citerar jag dess centrala del rakt av. Tack, Katrin!

Man brukade säga att vänstern hade vunnit striden om kultur och högern den politiska striden om ekonomi i samhället. Den politiska kompromiss som har rått i västvärlden de senaste trettio åren har varit en kombination av (ny)liberala ekonomiska reformer och (i sammanhanget) radikal politik gällande kvinnors, HBTQ-personers och etniska minoriteters rättigheter. Kulturellt har samhället i denna mening gått åt vänster samtidigt som det ekonomiskt har gått åt höger.

Högerpartier, som brukade motsätta sig feminism och homosexuellas rätt att gifta sig har långsamt accepterat dessa värderingar. På motsvarande sätt har vänsterpartier lärt sig att leva med privatiseringar och avregleringar av ekonomin.

Med finanskrisen och dess efterspel exploderade emellertid denna kompromiss och vi lever nu i en våg av populism:

• Vänsterpopulismen handlar i hög grad om ekonomin: Den är ett uppror mot de senaste 30 årens ekonomiska ”sanningar”. Låt oss socialisera bankerna!

• Högerpopulismen handlar främst om kultur: ett uppror mot de senaste 30 årens rörelse mot tolerans och mångfald. Ut med muslimerna!

 

”Frisk sjuk”

img_6323

Jag är född några år för sent för att fullt ut kunna uppleva The British Invasion, Beatles, Stones, Animals, Them och allt vad de hette fullt ut. Tack vare min storebror slapp jag bli fullständigt akterseglad och kunde kanske till och med betraktas som lite popbildad redan under andra halvan av 1960-talet. Vid något tillfälle försökte sagde storebror exempelvis förnedra sin lillebror genom att slå vad med honom om att han inte kunde skilja på Stones och Beatles.

Ha!

Hursomhelst, efter beatlarnas beramade sista konsert på ett hustak i London i januari 1969, kallade kamrat Olof och jag till krismöte för två: vilka skulle vi nu gilla? Be mig inte förklara exakt hur det gick till, men valet föll på Hep Stars, och innan man visste ordet av hade jag monterat fem stycken elefantbilder från Bildjournalen med porträtt på bandmedlemmarna på en vägg i mitt pojkrum.

Av okänd anledning motsvarade hepstararna inte riktigt förväntningarna, och deras idolskap rann så småningom ut i sanden. Någonstans innan dess hittade jag dock en livsavgörande rubrik i Bildis, apropå att bandet hade tvingats göra ett upphåll i sin turné när basisten Jan Frisk (bilden ovan) drabbats av en förkylning. ”Frisk sjuk” stod det som rubrik på notisen i tidningen, och även om jag inte var riktigt medveten om det så fattade jag i samma ögonblick som den träffade min näthinna ett beslut; att kan man ha formulerandet av sånt som yrke, så är det ett sånt yrke som jag vill ha.

Ergo min karriär inom dagspressen.

Kärlekens (o)väsen

3564059

Vad är det som gör kärleken till en så oändligt obändig oemotståndlig kraft? Och varför har jag aldrig kunnat värja mig? Bara tanken på mig i kloster är skrattretande; den enda gången jag (av inbillat litterära skäl)  begav mig till en retreat trodde jag mig utsatt för ett grymt skämt eller experiment efter bara några timmar. Här satt människor och glodde ner i maten vid samma bord som jag, i den bisarra förvissningen att inte bara tal utan också ögonkontakt var … ja, vaddå? Ogudaktig?

Nej, tacka vet jag kärleken och spelet mellan könen. Själv var jag nog inte mycket mer än tre år när jag skulle gifta mig första gången, och inte ens 23 år fyllda när jag gjorde det med en präst första gången. Gifte mig, alltså, i närvaro av en medverkande riktig präst, alltså.

Det höll länge, länge, länge, men när det sprack så sprack det med en skräll som jag trodde att jag aldrig skulle hämta mig ifrån. Men jag bestämde mig för att kämpa emot, trots smällen, och det tog mig väl ett halvår att inse att det inte hade gjort någon som helst skillnad i sak. Inte mer än att jag sedan aldrig behövde gräma mig över tanken på ”tänk om jag hade kämpat”. För det hade jag ju.

Och på kuppen hade jag sörjt så mycket att när nederlaget väl var konstaterat också i mitt eget protokoll, så var jag också renad och redo att återuppstå.

Redo för kärleken igen. Ryggsäcken sorterad.

På gränsen. Akt I, scen I

14911546501_3d31347056_n

På uteserveringen. Drinkar. Solen skiner.

”Jag tycker inte att det här funkar längre.”

”Kanske är det för att du kväver mig? Kanske är det för att vi inte gör någonting roligt längre? Kanske är det för att jag mår bättre när jag är själv, eller med mina barn, än när jag är med dig?”

”Men då kanske vi inte ska gifta oss heller?”

Fortsättning följer – i morgon.
Foto: Mike Sinko, CC BY-SA 2.0

 

The point of no return

duel-prarrie-dog

Jag måste ut, jag måste bort, stannade jag på Paraden skulle jag bli vansinnig. Eller sjuk, och jag såg inte fram emot något av alternativen. Lösningen hette frilansbyrå, men jag var trots allt inte beredd att säga upp mig för att få tillgång till den utgången. inte än. Nej, jag ville ha tjänstledigt.

Så jag bokade en lunch med redaktionschefen, Bo Näslund, och ägnade veckan innan den åt att formulera och ladda upp med argument för min sak. Jag kunde peka på arbetsmiljön, på arbetsgivaransvaret, på frånvaron av både utvecklingssamtal och support, på hur många som hade knäckts före mig, för att inte tala om hur många som bara hade valt att stilla försvinna, och på hur det skulle gå om jag gick till facket med mitt fall. Och så ett dussin goda argument ytterligare. Taktiken tänkte jag lägga upp under samtalets gång, men jag skulle i alla fall inte bli svarslös, oavsett vilket motstånd han tänkte ge mig.

Så kom den stora dagen. Vi  småpratade så gott det gick medan vi beställde och väntade på maten, men när tallrikarna väl stod på bordet kunde jag inte hålla mig längre. Jag glodde Bosse så stint i ögonen jag kunde, sänkte hakan mot bröstet för det hade jag läst skulle hjälpa till att sänka röstläget och göra rösten stadigare, och så la jag det första kortet på bordet:

”Jag vill ha tjänstledigt”, sa jag.

Näslund glodde lite frågande tillbaka, åtminstone hoppades jag att det var så han skulle tolkas.

”För att frilansa”, fortsatte jag för att det inte skulle finnas några tveksamheter om mina ambitioner.

”Det kan du väl få”, svarade han, och så var den diskussionen över.

Däremot minns jag inte vad vi åt.