I går läste jag att forskare vid Uppsala universitet kommit fram till att man blir fet om man inte sover tillräckligt. Inte sedan hjärtforskare rekommenderade oss ett glas vin om dagen har jag känt sådan sympati för vetenskapen. Ju latare, desto snyggare. Det här blir ett bra år.
Postat i Byrålådan | Lämna en kommentar »
Senhöstens musiksamlande var lite ostrukturerat. I stället för att klämma ur mig en spellista i veckan blev det inte mer än fem stycken på hela hösten. Men vilka listor, och vilken hårdhänt sortering! ”Osorterat” var kanske en lite orättvis rubrik:
Och nu är det dags för 2012 års första lista:
- The Roots – Make My
- The Roots – The OtherSide
- Lenka – Trouble Is A Friend
- Booker T. Jones – Progress
- Cody Chesnutt – Look Good In Leather
- Ledisi – Turn Me Loose
- Taj Mahal – Statesboro Blues
- John Lee Hooker – I’m In The Mood
- Huey Lewis & The News – It’s All Right
- Selah Sue – This World
- Jessie J – Domino
- Lenka – Sad Song
- Lizz Wright – My Heart
- Anthony Hamilton feat. Keri Hilson – Never Let Go
- Anthony Hamilton – Woo
- Jessie Baylin – I’ll Cry For The Both Of Us
- Philip Walker – River’s Invitation
- Savoy Brown Blues Band – It’s All My Fault
- Lee Fields & The Expressions – Ladies
Enjoy!
Postat i Byrålådan | Lämna en kommentar »
Lyckan revisited: bloggaren tillbaks ombord på Okej som tolvåring.
Varje familj har sin mytologi med sina avgörande ögonblick.
Ett av de viktigaste i min familj inträffade mycket tidigt i mitt liv, förmodligen var jag bara runt två år gammal. Min far har alltid varit en allvarlig, ansvarstagande och seriös person, en man som tänker efter före och som inte låter sig styras av intuition eller infall. En klippa och en trygghet på många sätt och en förebild i mitt liv.
Men en dag i hans tidiga 30-årsålder slår blixten ned:
Pappa är ute och går längs kanalen i Åkersberga, får syn på en fin, gammal motorbåt och en till salu-skylt – och slår till. Det hela är över på några timmar. Ett impulsköp om något och Gud vet var han ens fick pengarna ifrån. Riktigt vad mamma sa när han kom hem och berättade att han hade köpt båt vet jag inte, men den gamla tändkulemotordrivna högsjöbåten ”Okej” är utan vidare pappas bästa infall, alla kategorier. Hon var sju meter lång, klinkbyggd i fur och när man sov i kojerna ombord krävdes det bara en mikroskopisk krusning av vattenytan för att de små vågorna skulle börja spela på bordläggningen, ett stillsamt kvillrande ljud som skrovet naturligtvis förstärkte och som varje morgon väckte oss som med en smekning.
I Okej, och med den, genomkorsade vi Stockholms skärgård under den första halvan av 1960-talet, lärde oss att älska Möja och Roskär, gav oss några gånger ut på öppet hav för att nå ytterskärgårdens Stora Nassa och pratade till och med om att ta oss till Åland. Det gjorde vi dock aldrig, och det var kanske bra, för trots att båttypen alltså kallades för högsjöbåt var det bara rakt mot denna höga sjö som den kändes någorlunda trygg. Större vågor bakifrån slog gärna in över båten, en gång tog de med sig flaggan som satt i aktern, och sidsjö var läskigt på riktigt. Då rullade Okej så mycket att vi flera gånger bara väntade på att hon skulle slå runt.
Hur som helst så gav Okej oss Äventyret i kondenserad form, mer eller mindre året runt. På vintern pratade vi om vart vi skulle åka, på våren hängde vi nere på varvet varje ledig stund för att få henne i skick. Och på sommaren var hon alltså en flytande scen för lyckan som definierade hela min barndom, och att vi sålde henne när jag fyllde sju och vi flyttade från Åkersberga till Malmö var en viktig del i en annan livsdefinierande akt – även om vi sedan fick hyra henne någon vecka flera av de följande somrarna och sedan ytterligare en gång när jag just hade passerat 20.
Skepp ohoj, unge man: bloggaren ombord på Okej i typ treårsåldern.
Andra bloggar om: skärgård, båt, sommar, semester, lycka, Okej
Postat i Byrålådan | Taggad okej, pappas, skylt, stockholms skärgård | Lämna en kommentar »
ÅRETS MAGPLASK
Vi har förvisso bara nått början av januari ännu, men det här initiativet från två amerikanska professorer som vill slopa klämdagarna (och på köpet göra om den kalender som dominerat världen sedan 1500-talet) är starka kandidater till priset som årets ufon.
FÖRRA ÅRETS BÄSTA MUSIKALISKA ÖVERRASKNING
Förra årets bästa musikaliska överraskning heter Ben L’Oncle (Uncle Ben, på franska, i omvänd ordning för att inte riskera ett besök av den amerikanska risfirmans advokater) och är en fullfjädrad soulman i samma liga som John Legend, Raphael Saadiq och Anthony Hamilton. Fem av hans bästa låtar hör du här (på Spotify). Plattan är från 2010, men dök upp i mitt flöde i fjol.
Enjoy!
ÅRETS MEST SPELADE LÅTAR
De låtar som snurrat flitigast på mitt Spotifykonto under 2011 är de här:
- Coleman Hawkins – Indian Summer
- Aloe Blacc – If I
- Plan B – Love Goes Down
- Rumer – Aretha
- Edward Sharpe & The Magnetic Zeros – 40 Day Dream
- Gary Cooper – Darkness Of Your Love
- John Tavener – The Dormition/The Protecting Veil
- Beady Belle – Skin Deep
- Rilo Kiley – Silver Lining
- Brothers Of End – Why
- Robert Love – Trying To Get To Heaven
- Keren Ann – You Were On Fire
- Taylor Swift – Breathe
Andra bloggar om: klämdagar, kalender, ledighet, arbetsgivarjul, soul
Postat i Byrålådan | Lämna en kommentar »
Foto: Ballanross enligt CC BY 2.0
Nyss träffade jag – eller höll på att träffas av, kanske man ska säga – en man som satt bakom ratten på en stoooor bus. Han var på väg in i samma rondell som jag var på väg in i, och att lagen säger att han skulle släppa fram mig brydde han sig inte så mycket om. Eftersom storleken har betydelse ställde jag mig på bromsen. Och eftersom lagen också har det, hängde jag mig på tutan.
Då stannar fanskapet, mitt i rondellen, och ger mig fingret.
Den där charmkursen de har gått på fungerar uppenbarligen inte på alla.
Jag har faktiskt ett förflutet som busschaufför själv. Direkt efter lumpen fick jag jobb på dåvarande Malmö Lokaltrafik, en anställning som inleddes med sju veckors körkorts- och linjeutbildning. Det var ett skitjobb på många sätt, främst för att arbetsschemat gick ut på att slå ut människans naturliga sömncykel. Jag hankade mig kvar i ett och ett halvt år, bland annat genom att ta människorna som åkte med mig på allvar. Ett resultat blev ett rätt tjatigt diskuterande med rättshaverister, alkisar och andra ensamma om nätterna, ett annat ett lyriskt samtal till högste chefen.
En dag fick jag nämligen upp en väldigt (sa jag väldigt?) gammal man på bussen. Inte bara gammal, han varken såg eller gick särskilt bra heller. Men upp skulle han, och med kom han. Fast när han skulle av igen blev det kris. Nog visste han var han bodde, men att över huvud taget komma av bussen, för att inte tala om att komma från busshållplatsen och till lägenheten i porten på andra sidan gatan, verkade ligga lite utanför hans kompetensprofil. Om man så säger.
När jag suttit och tittat på honom och han försök att komma från handikapplatsen och till bussdörren i ett par minuter i backspegeln insåg jag att något måste göras. Sagt och gjort: jag la växeln i friläge, drog åt handbromsen, stoppade växelkassan i fickan, reste mig och sa till resenärerna ”att nu får ni vänta en stund, medan jag följer farfar här till ytterdörren”.
Ett sånt initiativ kan naturligtvis gå precis hur galet som helst. Passagerarna kan få spader, gubben kan dö halvvägs, eller åtminstone ha kommit ihåg sin adress fullkomligt fel, och att tidtabellen spricker är liksom bara förnamnet. Men, hur det nu var så tog jag farfar under armen i alla fall varpå vi vacklade över gatan, in i porten och upp för trappan och fram till hans ytterdörr. Där fumlade han upp nycklarna, låste upp dörren, klappade mig på kinden och tackade så mycket. Och jag rann ned till bussen igen. Som stod kvar!
Bara en sån sak.
Några dagar senare fick jag alltså ett brev från ett av de högsta hönsen på lokaltrafiken, som berättade att han fått ett mycket positivt omdöme om mig av en passagerare och att jag i princip skulle fortsätta på samma väg, så skulle han fortsätta att vara mycket stolt över mig.
True story!
Andra bloggar om: buss, bussar, bussförare, busschaufför, busschaufförer, lokaltrafik, kollektivtrafik, charmkurs, omtänksamhet, färdtjänst
Postat i Byrålådan | Lämna en kommentar »
Vad helst du kan göra eller drömmer att du kan, påbörja det. Djärvhet besitter genialitet, kraft och magi.
”Just Do It” enlig J W v. Goethe
Fler citat hittar du här!
Postat i Byrålådan | Lämna en kommentar »
På gamla dar har Motvall gått och blivit en varm anhängare av julen och dess traditioner. Knäck, pepparkakor, julgran, glögg, julklappar och tomtar i alla hörn hör nu till lägsta godtagbara standard i det motvallska hushållet.
Annat var det förr i tiden.
Då, när Motvall var en ung slyngel var jultraditionerna ett ok och ett gissel, som helst skulle bekämpas ned till den sista sillsallaten. Motvall hade nämligen alltid, instinktivt, hatat allt vad dans kring granen, prinskorvar, lutfiskar och julskinkor heter.
Med rödkålen förhöll det sig lite annorlunda. Han åt den aldrig, men log ändå ständigt varje gång den kom på tal. Kanske var det åt minnet av hur hans mor en gång i hans spädaste barndom trodde att hon uppfunnit metoden för luktfri tillagning av denna elakt osande rätt.
Alla vet ju att rödkål luktar apa. Somliga, som till exempel Motvalls ömma moder, höll med om detta, men påstod ändå att det smakade gott.
Det må vara hur som helst med den saken. När Motvall bara var en liten, liten sprätt hade hans mor i alla fall bestämt sig för att bespara tjocka släkten obehaget av ångorna från tillagningen, och likafullt servera den åtråvärda geggan till skinkan. Man satt som bäst och avnjöt sillsallat, löksill och sju sorters knäckebröd när en Scud-robot detonerade i köket.
Motvalls mor for upp som stungen av ett bi samtidigt som ytterligare en detonation förintade det som eventuellt fanns kvar av köksinredningen. Alla goda ting är som bekant tre och innan hon hunnit halvvägs till köket fullbordades förödelsen med en tredje smäll.
När julmiddagssällskapet så småningom kravlat sig ut från den relativa säkerheten under middagsbordet och försiktigt närmade sig nedslagsplatsen, kunde de studera hur vackert mors bleka kinder stod sig mot de nu mörkrödmelerade köksväggarna, där rödkålen sakta rann nedför tapeterna.
Sedan såg de inte mycket av henne under resten av julen. Hon var så att säga upptagen med annat.
Den idé som Motvalls mor både kläckt och genomfört gick nämligen ut på att värma den konserverade rödkålen i sina burkar.
Oöppnade.
I ugnen.
Men när rödkålen blir varm utvidgas den och är burken inte öppen så öppnar den sig själv. Och exploderar. Och mor hade satt in tre burkar i ugnen.
Andra bloggar om: jul, julmiddag, rödkål, konserver, katastrofer
Postat i Byrålådan | Lämna en kommentar »
Eftersom det är så skitdålig aktivitet här på Smyg just nu, vill jag bara påpeka att det händer saker, varenda dag, under fliken ”Dagens citat”.
Det här till exempel:
Att skriva handlar om att fokusera; att komma in i en rytm där du ser var allt passar in och var det inte gör det. Alla avbrott förstör den rytmen, och efter en enda ledig dag tar det tre dagar att hitta fokuset igen.
Joan Didion intervjuad av Jan Gradvall
PS: den skitdåliga aktiviteten kommer sig av att jag skriver på romanen. Faktiskt!
Postat i Byrålådan | Lämna en kommentar »
