”About the most originality that any writer can hope to achieve honestly is to steal with good judgment.”
Josh Billings
Essäns väsen kan vara undflyende, och kanske är det därför det finns så många olika definitioner av vad den är. Den jag själv känner mest sympati för är denna, inte minst för att den är på en gång så konkret och så öppen för kreativa tolkningar: ”en essä är en text som tar sin utgångspunkt i någon annans resonemang, eller åtminstone inspireras av eller cirklar kring det”.
Jakten på en fast punkt
Liksom Arkimedes behöver essäisten en fast punkt för att rubba jorden. Jag hittar min punkt i något som kallats Sveriges första utredning om citatet. Jag klickar och läser – och känner hur håren på mina armar ställer sig på högkant. För författaren, idéhistorikern Svante Nordin, sitter inte bara på nästan bokstavligt stenkasts avstånd från den institution som snabbt blivit mitt nya intellektuella hem, han var också min handledare i idéhistoria under min förra sejour på universitet, då jag i ett ögonblick av genialitet skrev något av det bästa som jag har åstadkommit vid en skrivmaskin.
Och ja: det är så länge sedan att det faktiskt var en skrivmaskin.
Stycket var en B-uppsats om den då blivande finansministern, och kanske den siste ideologen i det socialdemokratiska arbetarepartiet, Ernst Wigforss. Ämnet var en analys av vilka politiska tänkare som präglade honom under de allra mest formbara åren, innan han själv blev politiker på riktigt.
Att påstå att texten tillkom i ett benådat ögonblick är möjligen en retorisk figur, en hyperbol; den välsignade uppsatsen tog två år att skriva. Men den blev bra, så bra att den lätt hade kunnat passera som C-uppsats, inte minst tack vare ett antal strategiskt valda citat.
Och nu korsas alltså mina och Svante Nordins vägar igen. Fast den här gången är jag i första hand skönlitterär författare och bara i andra hand akademiker, och därmed är citatets funktion inte längre främst att bevisa en tes. Nej, det är snarare den goda formuleringen jag är ute efter, och kan jag med en lätt vridning låna de vackra fjädrarna så gör jag gärna det; kalla det inspiration, lån, stöld eller vad du vill.
Samlat citat i decennier
Mitt intresse för citatet började just i jämnhöjd med studierna i idéhistoria, dvs. någonstans i början av tjugoårsåldern. Samlandet fick fastare struktur när jag datoriserades ett decennium senare, och efter ytterligare ett decennium hade det börjat ta sig närmast industriella proportioner. I dag har jag långt över 3 000 utvalda citat i min samling. Inte ett enda av dem är ”de vanliga”, de som skvalpar omkring på mjölkförpackningar, i blogghuvuden och hjärtespalter.
En försvarlig andel av samlingen handlar i stället om kreativitet, problemlösning, skrivande och allt som hör dit – och nästan 300 citat i det ämnet har jag publicerat här på bloggen Ett av dem är för övrigt formulerat av just Svante Nordin, som menar att det enda sättet att inte förändra sina idéer är att inte tänka.
Och det har han ju rätt i.
Att kunna förena Författarskolan och litteraturintresset i stort; Nordin och mitt förra liv på universitetet; samlarmanin och fascinationen inför en bra formulering; med min allmänna nyfikenhet och en konkret essäuppgift, känns som en gåva.
”Det finns inga nya idéer”
En av Svante Nordins favoritkällor visar sig vara Ralph Waldo Emersons ”Quotations and originality”, en snart 140 år gammal uppsats som redan på första sidan konstaterar att det knappt finns en enda originell idé i hela litteraturen:
”Our debt to tradition through reading and conversation is so massive, our protest or private addition so rare and insignificant, – and this commonly on the ground of other reading or hearing, – that, in a large sense, one would say there is no pure originality. All minds quote. […] None escapes it. The originals are not original. There is imitation, model, and suggestion, to the very archangels, if we knew their history. The first book tyrannizes over the second. Read Tasso, and you think of Virgil; read Virgil, and you think of Homer; and Milton forces you to reflect how narrow are the limits of human invention. The ’Paradise Lost’ had never existed but for these precursors …”
”Alla andra citerar”, fortsätter Emerson i Nordins översättning:
”Gammalt och nytt utgör varpen och inslaget hos varje ögonblick. Det finns ingen tråd som inte är tvinnad ur dessa båda. Av tvång, av böjelse eller lust citerar vi alla. Vi citerar inte bara böcker och ordspråk, utan konster, vetenskaper, religion, seder och lagar, nej vi citerar tempel och hus, bord och stolar genom imitation. […] En modig man citerar på ett modigt sätt. Han bryr sig inte om i vad mån det han säger eller skriver är lånat eller hans eget. Han gör allt till sitt.”
Från citat till lån – och till ”lån”
På det här stadiet börjar ett annat av mina favoritexcerpter pocka på uppmärksamhet. Det kommer från en intervju med Sydsvenskans kulturchef Per Svensson för några år sedan:
”[…] en sak jag älskar är när man lyckas lägga in en vits eller en allusion som man vet att kanske bara tio eller femton läsare förstår, men som ändå är helt logisk i sitt sammanhang. Om man lyckas lägga in ett Ture Sventon-citat i en text om ekonomi och det är fullständigt begripligt även om man aldrig läst någon Sventon. Det är det optimala, det är som ett felfritt dyk.”
Att jag är så förtjust just i den formuleringen beror kanske på att även jag kom in i skrivandet via journalistiken. Men även för skönlitterära författare spelar citaten en viktig roll. Svante Nordin tar särskilt upp Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” och Thomas Manns båda romaner ”Bergtagen” och ”Doktor Faustus”, där författarna gärna väver in citat från många andra i texten. För att inte tala om Marcel Proust:
”Proust använder sålunda en subtil citatteknik i sin romansvit ’A la recherche du temps perdu’, där citat från madame de Sévigné, Racine och andra franska klassiker kommer att bilda ett hemligt mönster och genom sina referenser till sin ursprungliga kontext förser det Proustska romanbygget med lönntrappor och dolda utrymmen som avslöjas först av en skarpsynt litteraturforskning.”
För en gammal litteraturvetarätare som undertecknad är det naturligtvis en glad överraskning att på det här sättet överbevisas om att litteraturakademikerna faktiskt kan ha en uppgift också på den planhalva där vi kreativa helst befinner oss.
När det gäller lusten att använda andras formuleringar utan att flagga med det är vi inne på de konstnärliga vinsterna med stölder och ”lån”. Och i det ämnet dräller det av citat. Ett av de roligaste är detta, formulerat av reklammannen Per Robert Öhlin:
”Beträffande plagiering lär Pablo Picasso ha konstaterat att dåliga konstnärer är de som kopierar, men bra är endast de som stjäl. Det var ett uttalande med mer substans än man kan tro, eftersom det var Oscar Wilde som sa det först.”
Montaigne, ständigt denne Montaigne
Också för essäister är citatet centralt, även om Nordin på ett helt annat sätt än jag själv föredrar upphovsmän som redan har lagt ned pennan. Han menar nämligen att en förstklassig essäist helst umgås med de döda och skyr allt som kan verka dagsdebatt. Och så dröjer det naturligtvis inte länge innan han drar fram ärkeessäisten Montaigne:
”Montaignes ’Essais’ (1580–95) gav genren dess namn och förblivande förebild. De etablerade också en gång för alla ett samband mellan essayen och citatet. Ty Montaignes essayer växer fram ur hans citat, ur kommentarer till citat, ur betraktelser ur citat.”
Svante Nordin har räknat ut – eller hittat någon som har gjort det – att Montaignes essäer är byggda kring 1 249 citat från 73 olika författare, med en bedövande övervikt för klassiska latincitat. Någonstans där börjar i och för sig kärleken till citatet att tippa över i knappologi, och jag börjar formulera mina reservationer. Skrivandet – och läsandet – ska vara lustfyllt. Eller som den kloke Ray Bradbury uttrycker saken:
”Write with joy. Writing is not a serious business. If a story starts to feel like work, scrap it and start one that doesn’t.”
Medlen kan vi förvisso och gärna diskutera, men när akademikerna tar över och börjar bygga begreppsapparater är risken stor att själva texten dör. Och det tänker jag inte medverka till. Litteraturteoretiker som Genettet är exempel på hur illa det kan gå när man försöker göra andarna synligare genom att göra upp eld. Deras begreppsapparater påminner snarare om befästningar skapade för att hålla andra på avstånd än om hjälpmedel utvecklade för att underlätta förståelsen av textens magi.
Däremot ansluter jag mig gärna till Nordins resonemang om citatets förhållande till språket:
”Språket är självt till sin karaktär citat. Med språkets hjälp kan vi aldrig skapa ur intet. Orden finns där för att de använts av många före oss. Bara dessa oändligt många användningar har givit dem deras betydelse och deras associationer. Den skapande diktaren eller tänkaren kan använda dessa många gånger brukade och citerade ord på ett nytt sätt, men bara så. Emerson insåg naturligtvis detta: ’Varje ord i språket har en gång använts på ett lyckligt sätt’, skriver han. ’Örat, som fångat denna lyckliga användning, behåller den och använder den om och om igen, som om förtrollningen hörde till ordet och inte till den levande tanke som använt det.’”
Kommen så här långt känns det också rätt självklart att anropa grallimatikern Tage Danielsson:
”[…] det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse – särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”
Var går gränsen?
Men, och nu börjar vi närma oss kärnan, var går gränsen mellan citat och inspiration – eller stöld, om man föredrar att uttrycka sig så oförblommerat? Går den vid formuleringens originalitet, eller vid tankens? Eller handlar det om huruvida man blir avslöjad om man inspireras/lånar/stjäl? Är friheten större om sammanhanget är genialt? Är det mer acceptabelt om man sammanställer det lånade med någonting annat, så att en oväntad effekt uppstår?
Ju originellare vi utför lånet, i ordval och tanke, ju skickligare vi är på att förklä det; och ju genialare vi är, och roligare; desto större är chansen att komma undan. Genialitet kan bidra till att läsaren inte ens misstänker lånen, övriga faktorer gör det enklare för henom att svälja dem. Nota bene: skriver du en akademisk uppsats, eller ännu värre: avhandling, ökar risken att bli avslöjad och examinators benägenhet att förlåta minskar, förmodligen med kvadraten på dina pretentioner att ta poäng eller examina. Eventuella odeklarerade lån i den här texten ska dock betraktas som gestaltningar av min tes; det vi egentligen talar om här är ju inte vad som går att avslöja med en mekanisk kontroll utan vad som riskerar att sticka en bildad läsare i ögonen.
Men, knäckfrågan är ändå formuleringens placering på en skala mellan citat och plagiat. Citat kan vara bra, plagiat är alltid dåligt, men vad som är vad är alltså beroende av kontexten och av genre, genialitet och spårbarhet.
Citat som modernt koncept
Dagens remixkultur är ett extremt exempel på hur citat kan användas för både inspiration, lån och stöld. Vanligast är de troligen i populärmusiken, men återbruket är på sätt och vis en grundpelare för all konst, liksom för en betydande del av vetenskapen. Gordon Dryden och Jeanette Voss formulerade det så här i sin fantastiska bok Inlärningsrevolutionen: ”Det finns inga nya idéer. Bara nya sätt att kombinera information.”
Ett annat sätt att beskriva återbruket är det som kallas intertextualitet och intermedialitet. Jag vet, det liknar den begreppsapokalyps som jag redan har försökt varna för, men låt mig för en stund göra ett avsteg från denna paranoia; både det reguljära citatet och den inspirerade stölden kan nämligen ses som exempel på intertextualitet, ett pågående samtal mellan texter, eller åtminstone mellan deras författare.
Enligt Nationalencyklopedin är intertextualitet en litteraturteoretisk term som innebär att alla texter ingår i ett nät av relationer till andra texter. Begreppet introducerades 1969, men självklart är det en etikett på något som har funnits lika länge som vi har kunnat läsa och skriva.
Intertextualiteten pågår med fördel över tid och innebär alltså att samtalet kan ske mellan levande och döda och oberoende av tid, kultur etc. Ett paradexempel är James Joyces ”Ulysses” där Homeros ”Odysseus” är den givna undertexten redan i styckets titel. Intertextualiteten kan vara mer eller mindre öppen. Ofta är den dold, ofta lever den på de invigdas kunskap om kontexten, ofta är den rent av en blinkning till de redan invigda.
Intermedialitet: extra allt
Den självklara förlängningen av intertextualitet är intermedialitet, ett begrepp som jag inte ens hade hört talas om förrän härom året. Det är så nytt att det inte ens finns som uppslagsord i NE. Wikipedia har som bekant sina svagheter men också ett betydligt bättre fotarbete och därmed faktiskt redan en artikel i ämnet. Enligt denna betecknar intermedialitet fenomen och kommunikation som bygger på att mer än en medieform används, i all synnerhet när man förflyttar något som uttryckts i ett medium till ett annat.
Kontentan är att citerandet pågår över hela kultursfären, inte alls bara mellan texter och författare. Hiphopare använder gamla låtar som underlag för nya texter och nya arrangemang, filmare använder olika musikgenrer för att skapa stämning, böcker blir filmer, filmer blir böcker och konstnärer utnyttjar nyhetsbilder och reklam som utgångspunkt för sina egna verk, ja listan kan göras lång.
Kulturen som ekokammare
Själva har vi författarfrön mött fenomenet i stilistiken. Ni kanske minns begreppet ekfras, dvs. att en litterär text beskriver eller tolkar ett bildkonstverk?
Intermedialitet om något.
Det är för övrigt inte förrän jag skriver detta som jag äntligen inser att ”ek-”1 i ekfras inte har någonting med trädet eller träslaget ek att göra; det handlar ju naturligtvis om eko – det ekar helt enkelt i kulturen.
Det intertextuella och intermediala utbytet kan vara både medvetet och omedvetet. Omedvetet för att vi helt enkelt glömt att våra minnen kan ha andra källor än egna upplevelser, eller för att vårt undermedvetna valt att internalisera dem och göra dem till våra egna. Lite grand på samma sätt som en del av våra barndomsminnen inte är egna utan snarare minnet av det vi har hört andra berätta om vår barndom. Varje familj har ju sina egna myter om fantastiska eller dramatiska händelser i det förflutna, och med hjälp av den skapar man därmed en slags intermedialitet mellan olika personers minnen.
Fast där är vi på väg in i någonting som nog tarvar en egen essä. Kognitionsvetenskapen vore värd det.
FOTNOT: ska man vara noga så är ekfras grekiska och ek- betyder här ut som i utläggning. Men min förklaring är mycket elegantare.
Andra bloggar om: citat, essä, författarskolan, montaigne, svante nordin
