Möjligen är jag ovanligt sent ute, men har man ett angeläget ärende så ger man sig inte så enkelt. För en gammal boknörd som undertecknad har två underverk inträffat under samma sommar: för det första har en gudomlig slump givit mig en bostad placerad med biblioteket som allra närmaste granne, så nära att man kan nå det med ett enkelt kast med en pocketbok. För det andra snubblade jag häromveckan över Atlas Litterära Tillägg, en rent fabulöst högklassig tidskrift om litteratur. Författare, läsare, förläggare, redaktörer och kritiker samtalar här intelligent och inbjudande om skrivandet och det skrivna.
Magiskt.
Och som om detta inte räcker har de återinfört sprättvånget. Bokens lite lustiga inbindning tvingar nämligen läsaren att sprätta upp den i (den perforerade) överkanten. Det är oväntat lyckat och skapar en pirrande känsla av medskapande hos läsaren.
Möjligen är jag ovanligt sent ute, men har man ett angeläget ärende så ger man sig inte så enkelt. För en gammal boknörd som undertecknad har två underverk inträffat under samma sommar: för det första har en gudomlig slump givit mig en bostad placerad med biblioteket som allra närmaste granne, så nära att man kan nå det med ett enkelt kast med en pocketbok. För det andra snubblade jag häromveckan över Atlas Litterära Tillägg, en rent fabulöst högklassig tidskrift om litteratur. Författare, läsare, förläggare, redaktörer och kritiker samtalar här intelligent och inbjudande om skrivandet och det skrivna.
Magiskt.
Och som om detta inte räcker har de återinfört sprättvånget. Bokens lite lustiga inbindning tvingar nämligen läsaren att sprätta upp den i (den perforerade) överkanten. Det är oväntat lyckat och skapar en pirrande känsla av medskapande hos läsaren.
Solsatan skiner på himlahelvetet, och jag kunde inte må bättre. Men det här med bloggandet får jag nog ta itu med nu, det går ju inte att skylla på sommaren hela sommaren.
Dagens insats gäller de försvunna 50-åringarna. Dagstidningarnas familjesidor uppmärksammar ju folk som fyller jämt, i allmänhet utifrån “fylleristernas” egenhändigt ihopknåpade uppgifter. 60- och 70- och 80-åringar är det gott om, liksom 40-åringar och en och annan 30-åring. Men 50-åringarna: vart har de tagit vägen? Har folk helt enkelt slutat fylla 50? Dör de bara, knall och fall?
Njäe, det gör de så klart inte. Däremot tror jag att åldersnojan sedan en tid slagit extra hårt just mot den här kategorin. 50-åringarna vill helt enkelt inte skylta med sin pinsamma ålder. Kanske vill de ha några bonusår som 40++, och då kan man ju inte komma ut som 50-åring i tidningen.
De står i köket och fixar med frukosten när han för tredje gången stänger av kallvattenkranen, som hon öppnat för att dricksvattnet ska bli tillräckligt friskt och kallt. De har många bollar i luften och han har inte lagt märke till att hon flera gånger skruvat på vattnet igen. Snarare är det en reflex utlöst av det störande vattenbruset som får honom att, lika omedvetet, stänga flödet igen och igen.
Tredje gången tappar hon tålamodet och ryter “NEJ!!!”.
Han ryggar tillbaka, kryper ihop inombords och frågar sig varför hon inte kan uppföra sig som folk. Det blir tyst i köket.
Prankmonkey förledde mig in på en ny blogg. Gå inte dit, vad ni än gör. Tempel är nämligen fullständigt livsfarligt. För mig rök en halv arbetsdag, och då hann jag ändå inte läsa mer än hälften.
“Inte tusan kluras ett nytt Google eller Microsoft ut bland dessa välbetalda och mätta smådirektörer. Riktig innovation är sprungen ur två tillstånd: ungdom eller desperation. Om de båda kombineras kan det hela bli riktigt bra.”
Dandyn blir allt mörkare till sinnes över Exet och hennes gradvisa förvandling till sin mamma (och det är ingen vacker process, låt mig försäkra den läsande allmänheten om det).
“Fan”, kvider han, “så länge vi var tillsammans verkade jag som något slags motmedel, och Exet höll sig på rätt långt avstånd från mamsens egenartade uppförande. Klart att hon höll sig med egna idiotier, vem gör inte det förresten, men hon såg inte integritetskränkningar, offentliga förolämpningar, översitteri och allmänt intrigranteri som naturligt beteende. Men nu …”
“Men nu?”
“Men nu verkar hon inte ens förstå att det är just det hon håller på med. Vi var på kalas häromdagen, för en oss båda närstående, och man kunde ställa klockan efter hänsynslösheterna. Framförda med mild röst och ett vänligt leende, förvisso, men det är frågan om inte just det var själva droppen!”
Det finns massor av saker som man inte förstår. En av de är hur det kommer sig att folk lägger både fem- och sexsiffriga belopp på klockor. Eller sju siffror. För ett armbandsur.
WTF???
Det kanske fanns någonting som liknade en anledning till det på den tiden klockor var mekaniska. En dyrare klocka var ofta en bättre klocka som gick mer rätt. Men nu går ju vilken liten skitklocka som helst rätt med en felmarginal på sekunder eller ännu mindre.
Design?
Tja, min Patek Philippe kostade 350 kronor på marknaden i Istanbul, och jag är fullständigt övertygad om att säljaren skrattade när jag hade gått. Men klockan är fortfarande skitsnygg och går fortfarande hur bra som helst. Liksom min “Rolex” från Thailand och diverse andra smycken i samma prisklass.
I mina ögon verkar det helt enkelt korkat att slänga ut så mycket pengar på något så basalt som en klocka (alternativt att man har så mycket pengar att det inte spelar någon roll hur mycket man slösar, men den kategorin konsumenter är väl tämligen begränsad?)
– Om du är helt bekväm med dig själv, om är du bekväm i grupper, bekväm i alla sociala sammanhang, så tror jag inte du börjar skriva. Jag tror ingen som skriver är 100 procent frisk i huvudet. Men att skriva ger samtidigt en möjlighet att få kontakt med tidigare upplagor av dig själv. Även om jag är 62 nu kan jag genom skrivandet när som helst ta kontakt med 17-åringen i mig.
Note to self I: försök att skilja på vilka jeans du har på dig. Är det gylf med knappar är det OK att slita upp dem. Är det gylf med blixtlås är samma operation inte riktigt lyckad.
Jag vet inte om just Amanda Jenssen är det allra bästa exemplet om man vill diskutera mer kontemporära artister än George McRae (se nedan), men eftersom jag älskat tösen sedan hennes första audition i Idol måste jag få gråta ut här:
Hennes nya platta är på nästan alla punkter betydligt bättre än man kunde frukta. Det låter som om hon kan sjunga (!), låtarna går att komma ihåg och bitvis också att tralla med i, och det är betydligt mer begåvat än bara “begåvat”.
Om det inte hade varit för den där jävla trummisen.
Jag har inte konvolutet här, så jag kan inte kolla vad fanskapet heter, men hans brist på känslighet och följsamhet överträffas i princip bara av Animal. Det är inte OK och man undrar vad producenten tänkte på (eller om det är Amanda själv som har fått tinnitus?)?
Alltså ger jag er “Rock your baby” med George McRae, en låt vars genialitet och sanslösa sväng överträffas bara av urk-faktorn på videoversionerna av låten. Det är så häpnadsväckande uselt gjort att man nästan börjar undra om det är avsiktligt? Kolla in de amfetaminhöga “dansarna” från gymet som står för det visuella här, till exempel. Jag döööör!
Men låten rår de inte på, och den här videon är lite unik eftersom den levererar hela den långa versionen (inte bara singel-tre-minutrarna).
Note to self: risken är att det här inlägget blir en avslöjande uppvisning i orutinen kring att lägga in You Tube-videor på bloggen. Nödlänk tills saker löser sig i så fall: här
Ett glädjebesked för alla oss som gillar en riktigt bra skriven blogg, som rymmer lika mycket känsla som skrivartalang. Nederbird har återuppstått från de nedlagda bloggarna.
Det är mycket man inte förstår. En av de saker jag inte förstår är miljömupparnas gläfsande på plastkassar. Själv handlar jag hem min mat i plastkassar från ICA, som sedan får tjänstgöra som soppåsar (påsarna, Messerschmitter, inte ICA). I allmänhet går kalkylen jämt ut.
Det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd, sägs det ju, så jag koncentrerar mig på de områden där framgång inte kommer av sig själv (eller bara tack vare begåvning):
Att leva ett liv som fokuserar mer på vad som ligger framför mig än bakom mig. Det är jag stolt över (och blir glad av, varje dag). Det inkluderar min familj (som jag älskar) och mitt jobb (som jag älskar).
Vad jag misslyckats med:
Att bli rik och oberoende (däremot är jag bra på att njuta medan jag gör av med de medel som kassaflödet trots allt presterar).
Att förlägga mitt färdiga manus.
Att färdigställa mitt halvfärdiga manus.
Vad jag låtsas:
Att jag är 37.
Att jag ska hinna.
Att mitt färdiga manus strax kommer i i bokhandeln (se ovan).
Att dänga oskyddade tår i ett bordsben är inget roligt, och Lilla Djungelkatten tittade storögt på mig när jag plöjde igenom hela katalogen av fula ord på full volym. När jag några minuter senare dängde samma tår i samma bordsben igen närmade hon sig försiktigt, och när jag gjort slut på svordomar och invektiv la hon handen på min framåtböjda rygg och frågade “pappa, hur är de egentligen?”.
Älskade unge! Skönt att du inte blev rädd åtminstone.
60 fulla flyttkartonger, fyra vändor till soptippen, nio dammsamlare sålda på Tradera och två på Blocket, en flickvän återvunnen och en garderob monterad; undra på att jag inte hunnit blogga i helgen.
Finns det någon intellektuell människa som frivilligt - och utan att ett barn tvingar en att delta i den allmänna hysterin kring dokusåpor och talangtävlingar - ser på någonting på TV4? Inte ens en perfekt långfilm kan de visa utan att slakta den. För det finns ingen ursäkt för TV4:s reklam+nyheter+reklam-”pauser”.
“You stand up for what you believe in, even if it gets in the way of what other people think. You are proud of yourself and your accomplishments and you enjoy letting people know that.”
Elin Ek, även känd som “Grynet”, ska leda det nya TV-programmet “Psalmtoppen” som börjar på lördag i SVT. Och jag tänker att det är väl själve fan att public service än en gång ska springa i kyrkans ledband. Varför ska det vara så svårt med opartiskheten just i förhållande till religionen?
Samtidigt kan jag inte låta bli att buga mig inför de sakrala lobbyister som sålt in den här idén i TV-huset på Gärdet. Det är fullständigt briljant, både programformatet som sådant och att välja en legitimerad bråkstake som Grynet som programledare.
Möjligen borde de ha frågat Psalmtoppen, som tycks ha arbetat in namnet som sitt varumärke sedan 1996 …
Efterfrågan på dåligt samvete är oändlig. Exempelvis är skuldkänslor det enda som är i klass med hungerkänslor när det gäller att få mat att smaka riktigt gott. Varför är vi annars så lystna efter hälsolarm samtidigt som vi proppar i oss chips, socker, grädde etc …?
