Vad gör man när man befinner sig på ett konstmuseum och stående inför ett vackert, men kanske inte exceptionellt, trädgårdsmotiv av Renoir och inser att man gråter? När man känner hur tårarna väller upp inom en, och att de inte går svälja ner eller skoja bort? När det är som om man stod inför en stor, men kanske inte akut, sorg efter en älskad människa, eller kanske en älskad plats? och ändå inte får någon som helst förklaring ur sitt inre?
Det hände mig på Nationalmuseum i Stockholm nyligen. Och det hände om igen när vi talade om det. Gång på gång.
Första dagen såg jag fram emot den kommande nattens drömmar, men där var det ingen kanal som sände någonting. Inte nästa natt heller, eller nästa.
Samtidigt fanns nyfikenheten och frågorna kvar. Förundran.
Till slut tänkte jag att om en bilmotor konstrar så besöker man sin bilmekaniker och så lyfter han på luckan och pekar och säger att det här kommer nog att bli dyrt. Men vad är då bilmekens motsvarighet om det är huvudet som bär sig konstigt åt? Terapeuten? Ja, kanske, men jag kände att i så fall så behöver jag nog nåt tyngre, nåt häftigare, nån med större och mäktigare verktyg.
En hypnotisör.
Ja, så fick det bli, och häromdagen hade vi klarat av förpostfäktningarna, anamnesen om du så vill, och det var dags för Showtime.
Så: Hur var det? Vad hände?
Hypnoterapeuten tog mig med på en inre vandring nedför trappor, ut i trädgårdar, längs bäckar och till sist fram till den tavla som jag alltså fallit i gråt inför på Nationalmuseum. Så ledde han in mig i tavlan, och när jag kommit in och stod där och tittade mot buskaget förstod jag att jag nog var ganska liten, kanske nio år. Efter en stund kände jag att någon lade sina händer på mina axlar; tryggt, varmt, vuxet. Så småningom insåg jag att det nog var farfar Filip, som jag tyckte mycket om och som hade gått bort ungefär när jag var så där gammal.
Vid det här rann tårarna igen på den vuxne Erik som låg där på britsen hos hypnosterapeuten, samtidigt som jag var lite störd över att icke alls var försatt i vad jag hade inbillat mig skulle vara något mera … trolskt … utan samtidigt som jag upplevde mötet med farfar i tavlan utan problem kunde höra ljuden från gatan och bastonerna från terapeutens grannes dunkande stereoanläggning.
Men det kändes ändå bra, och jag ville ju vara där i tavlan, och det blev ännu bättre när farfar förklarade att ”allt kommer att bli bra”. Flera gånger sa han det … men sedan, så småningom, tillade han: ”men nu ska jag gå”.
Vid det här flödade tårarna där jag låg på britsen.
”Vart då?”, frågade barnet som var jag. ”Jag ska gå hem”, svarade farfar, och då visste jag att han skulle dö – och grät ännu mer.
Och så gick han och jag var ensam kvar i tavlan, som nog hade förvandlats till farfars trädgård och jag var vuxen. Och när jag förstod det och såg att huset var nyrenoverat och ett annat än det hade varit så ville jag inte vara kvar längre och började gå ut ur trädgården, ut på vägen och ner mot byn.
Blev jag klokare, då?
Det kändes inte så, men när jag hade berättat om upplevelsen för min älskade sa hon att ”ju mer jag tänker på hypnosen, desto häftigare blir den. Du kände din farfars händer, hörde hans röst, var i din nioåriga ålder och kunde sedan på eget initiativ lämna den där platsen. Det var inte lite.”
Och det har hon ju rätt i.
SMYG 